torsdag 16 oktober 2008

Kort rapport

Mette, du är inte ensam om att vilja höra mer. Kruxet är att det finns så lite att berätta. Det här har ju aldrig varit avsett som en hälsorapport, utan en mycket subjektiv berättelse om vådan att behöva anlita sjukvården. Från början en handskriven tänkebok som så många ville läsa att jag till slut förde över det mesta av materialet hit.
Nu när jag klarar mig på egen hand är livet tämligen enahanda och att föra någon slags journal över dropp och det allmänna dagsläget är inte aktuellt.
Möjligtvis kommer något att hända om ett par månader och i så fall återkommer jag.

tisdag 3 juni 2008

En märklig korreografi



Det är inte senaste årsmodellen på den stolpe landstinget tillhandahåller att hänga droppflaskan på! Misstänker starkt att den har stått i ett förråd i många år. Den är inte bara svårkörd – övre delen sjunker under dagen långsamt ned i den undre och inte svänger den runt av sig själv. Jag får springa runt den med jämna mellanrum när slangen blir för kort. Det kan bli en märklig korreografi.
Kanske är det så livet är – man är tjudrad vid en, förhoppningsvis säker, stolpe – allt vad jag gör kretsar kring denna stolpe. Jag kan ta den med mig, men bara en bit.

Eftersom jag bara har en stolpe, på undervåningen, ser jag ut som frihetsgudinnan när jag rör mig på övervåningen mellan diverse spikar och krokar på väggarna. Ibland kommer jag på mig själv med att gå med dropppåsen tryckt mot bröstet medan jag håller tekoppen över huvudet.

På Sladden; nu sedan jag fått min portabla pump är stolpen tack och lov ett minne blott.

lördag 17 maj 2008

UP-HILL


UP-HILL

Does the road wind up-hill all the way?
Yes, to the very end.
Will the day's journey take the whole long day?
From morn to night, my friend.

But is there for the night a resting-place?
A roof for when the slow dark hours begin.
May not the darkness hide it from my face?
You cannot miss that inn.

Shall I meet other wayfarers at night?
Those who have gone before.
Then must I knock, or call when just in sight?
They will not keep you standing at that door.

Shall I find comfort, travel-sore and weak?
Of labour you shall find the sum.
Will there be beds for me and all who seek?
Yea, beds for all who come.
Christina Rossetti
78
Visst kan livet understundom kännas som en lång uppförsbacke – men nog är det bättre än om det skulle gå utför med en!
Har man strävat uppåt några år får man dessutom sin belöning i form av en hissnande vy.

fredag 16 maj 2008

Ensamhet



Det är med ensamhet som med sysslolöshet – självvald är båda delarna en sann njutning – påtvingad en pina.
Båda delarna har upptagit mina tankar på sistone.
Ensamheten därför att flera av mina vänner känner sig ensamma och tagit upp ämnet. Som alltid dyker en fråga upp ofta när man blir uppmärksam på den. Hittar en artikel om ensamhet i Svenska Journalen 1948 av Bo Strömstedt. Läser man biografier är det påtagligt hur ensamheten funnits i människors liv – mer eller mindre uttalat.
Nuförtiden känner jag mig sällan ensam – men jag vet hur smärtsamt det kan vara. Det är sysslolösheten som uppta’r en stor del av mina tankar och min tillvaro.
Det är svårt när man svämmar över av idéer och lust att göra något – och sedan är hänvisad till sådant som går att utföra i sängen eller fåtöljen.



Nuförtiden kräver jag lååååååånga startsträckor – det är väl snart en månad se’n jag tog hem min marudai från verksta’n. Igår började jag mäta upp garn. Men bara till fyra bobiner – 16 ska jag ha. Har bestämt mig för mitake gumi.




Wenn man Genau weiß,
Was man machen wird,
Wozu soll man es machen.
P. Picasso





Being solitary is being alone well: being alone luxuriously immersed in doings of your own choice, aware of the fullness of your own presence rather than of the absence of others.
Alice Koller

torsdag 15 maj 2008

Saint Anthony


Dear Saint Anthony come around something is lost and can't be found.....
Dear Saint Anthony come around my button box is lost and can't be found....




Möjligtvis lyssnar St Anthony till mig – men han svarar mig definitivt inte! Hjälper han bara katoliker? Och det är inte bara mina favoritknappar som är spårlöst försvunna – en utskrift av Lady Shalott har sällat sig till knapparna. Liksom ett antal tankar och idéer jag hade.
Kan det vara Lånarna?





Nu har jag städat mitt skrivbord
och lagt papper i lådor och fack
och satt utkast och infall i pärmar
så nu är här så propert, ack,

nu är här så rent och prydligt
och allt har så snyggt stuvats ner
att redan idag är det tydligt
att jag aldrig hittar det mer.
Alf Henrikson




Nej, det utsätter jag mig inte för!



There was no need to do any housework at all.
After the first four years the dirt doesn’t get any worse.
Quentin Crisp




Intressant att se hur alla dessa bokmärksflickor putsar, fejar och snyter ungar – medan pojkarna ägnar sig åt riktigt karlgöra som att smida, mura eller möjligtvis arbeta i trädgården.

söndag 16 mars 2008

Hälsan tiger still

HÄLSAN TIGER STILL

av Merete Mazzarella

Hälsa är ett labilt jämviktstillstånd med dålig prognos." Den definitionen har jag tagit till mig närmast i protest mot Världshälsoorganisationens definition som går ut på att hälsa skulle vara ett tillstånd av totalt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, för när upplevde någon av oss senast något sådant? Är det inte snarast en definition på lycka? Och låter det inte dessutom egendomligt stillastående, som att ligga i ett varmt bubbelbad? (Också sin lycka skulle man väl noga taget vilja tänka sig som mera aktiv?)

Gudskelov finns det fler definitioner som är både mer realistiska och mer dynamiska än Världshälsoorganisationens och en av dem är den tyske filosofen Hans-Georg Gadamers.

Av Gadamer föreligger nu på svenska "Den gåtfulla hälsan.Essäer och föredrag" i svensk översättning av Jim Jakobsson och med ett efterord av Fredrik Svenaeus. Gadamer kan sägas vara en auktoritet på hälsans område redan av den anledningen att han själv levde så länge - han föddes 1900 och dog 2002 och var verksam in i det sista – men han var också en framstående hermeneutiker som genom decennierna brottades med den filosofiska förståelsens grundvillkor: vad innebär det egentligen att möta ett konstverk, en text eller rätt och slätt en annan människa?

Gadamer konstaterar att det är sjukdomen inte hälsan, som tränger sig på: hälsan kräver inte vår uppmärksamnet, den Tiger still. Hälsan är livets rytmik, ett oavbrutet skeende i vilket jämvikten hela tiden på nytt stabiliseras. Här har vi andningen, ämnesomsättningen, sömnen, tre rytmiska fenomen som tillsammans åstadkommer liv, energiuppbyggnad och återhämtning.
0
Men trots sin gåtfullhet visar sig hälsan ändå i att vi blir företagsamma och upptäcktslystna och glömmer oss själva så att vi knappt känner av strapatser och ansträngningar: "Hälsa är inte ett tillstånd som man upplever inom sig, introspektivt. Det är snarare ett slags närvaro, ett vara i världen, en samvaro med andra människor; ett akivt och fruktbart engagemang med det som är viktigt i livet.

"Hälsa är en balans där kropp och själ självklart hör ihop: kroppen är det levande, själen det livgivande. Hälsa hör ihop med helhet — och också med helande. Gadamers hälsobegrepp är nämligen både realistiskt och dynamiskt också i den meningen att det inte utesluter sjukdom: hälsa är snarare att kunna bli sjuk och sedan åter bli frisk.

Sjukdom har i dubbel bemärkelse att göra med fall: för läkaren är patienten ett fall ur medicinsk synvinkel, ett exempel på en eller annan lagbundenhet, för patienten själv innebär sjukdomen ofta att hon tappar fotfästet, att hon faller ur sina vardagliga sammanhang, att hon förlorar kontakten med omvärlden, medmänniskorna. Eller som Rainer Maria Rilke skrev i en av sina sista dikter när han i en ålder av sextio år låg döende på ett sjukhus i Schweiz och hade svåra smärtor: "0 liv, o liv; att få vara där ute."Ser man närmare på orden "återhämtad" och "återställd" så inser man att de noga taget har att göra med att man kommer tillbaka till den plats i tillvaron man hade innan man blev sjuk.
0
Gadamer formulerar också sina krav på den moderna medicinen. Han kräver ingalunda att den ska kunna "återhämta"eller "återställa" alla patienter, men däremot att den inte ska glömma att den inte bara är naturvetenskap utan också hermeneutik. Den kliniska praktiken får inte enbart inrikta sig på sjukdomen utan måste fokusera människan och hennes meningsfyllda livssammanhang i deras helhet, den måste vara läkekonst. Eller som Fredrik Svenaeus sammanfattar det i efterordet: "Patienter är inte texter men de är talande, tänkande, kännande individer som är inbäddade i mellan-mänskliga sammanhang.

"Han betonar betydelsen av den konkreta beröringen — "I 'behandlingen kan man fortfarande bokstavligen höra handen, den kunniga, övade handen, som känner sig fram över vävnaden och förstår." – och av samtalet, i första hand det samtal där läkare och patient helt enkelt möts människa mot människa och där patienten för en stund får glömma att hon är patient.

Han påminner också om det riskabla i att stirra sig blind på medicinska värden, blodtryck, sänka, svalgprov: vad man riskerar att glömma är nämligen det viktigaste värdet av dem alla, patientens egenvärde.
0
Det är ju lätt att hålla med Gadmer punkt för punkt och han är mycket riktigt långtifrån den ende som i mer än ett decennium har argumenterat för läkekonst som ett komplement till de rent biomedicinska perspektiven: undervisning i både etik och samtalsmetodik har fått allt större utrymme i läkarutbildningen – i Sverige liksom på andra håll – och ofta finns det numera dessutom kurser i humanistiska ämnen, till exempel litteratur.

Men vad Gadamer förefaller att ha glömt att beakta är att det kan finnas sjuka som inte nödvändigt vill bli friska, det vill säga sjuka för vilka själva sjukdomen är det som ger sammanhang och mening i tillvaron. För dem kan det viktigaste vara att få en diagnos för diagnosen ger i sin tur en känsla av kontroll och gör det möjligt att kräva omsorg och stöd från omgivningen.

Karin Johannisson har skrivit om hur diagnoser uppstått som svar på sociala beställningar och hur emotionella tillstånd förvandlats till medicinska problem. På 1700-talet var det hemlängtan – nostalgi – som blev definierad som en sjukdom och på 1880-talet kom diagnosen neurasteni som namn på ett tillstånd av kronisk trötthet, melankoli och diverse diffusa symptom som i första hand drabbade den moderna individen som ambitiöst kämpade för framsteg och utveckling, det vill säga medelklassens män.
0
I “Boken om San Michele” skriver Axel Munthe med raljant nedlåtenhet om de bortskämda och uttråkade italienska societetsdamer som var hans patienter när 19OO-talet var ungt: "De tycktes känna sig illa till mods när jag sade dem att de såg riktigt krya ut, och att deras hy hade frisk färg men de kvicknade till när jag tillade att deras tunga var dålig vilket vanligen i var fallet. Min diagnos i de flesta dylika fall var för mycket mat, för mycket sötsaker under dagen, för tunga middagar på kvällen."

Den diagnosen höll Munthe emellertid för sig själv: åt patienterna sade han nämligen att de led av appendicitis – blindtarmsbesvär. Länge var marksinnorna och grevinnorna mycket nöjda – de kunde till exempel hänvisa till sin appendicits när de ville slippa ligga med sina män – men när det blev möjligt att utföra blindtarmsoperationer måste diagnosen bytas ut. Munthe, fick hjälp från högre ort: “Fakulteten förlorade ingen tid, en ny sjukdom lanserades genast på marknaden – ett nytt ord präglades, ett gyllene ord – colitis! Det var en nätt och bekväm åkomma, trygg för kirurgens kniv, alltid till hands när den behövdes, för allas smak.

”Om Munthe någon gång fick för sig att vilja friskförklara en patient gick han försiktigt till väga. Berövade man någon hennes colitis alltför hastigt var det fara värt att den ersattes av morfin eller en älskare, konstaterar han, men inför en sommarvistelse på landet kunde det vara värt att försöka ersätta colitisen med en knähund som trots allt lämpade sig bättre för lantlivet.

Om Munthes patienter kan man konstatera att de var missnöjda med den plats i tillvaron där de hörde hemma – eller ansågs höra hemma – och därför ville slippa "återhämtas” eller "återställas": det ligger nära till hands att gissa att någonting liknande gäller åtminstone en del av de otaliga som i dag är sjukskrivna i fibromyalgi eller utmattningssyndrom.Men frågan är om inte exemplet Munthe inbjuder till ytterligare en invändning – eller i varje fall problematisering – av Gadamers utomordentliga resonemang, nämligen den att läkekonsten i större utsträckning än biomedicinen inbjuder till manipulation, till karismatiskt charlataneri.

MERETE MAZZARELLA DN
3 augusti 2003

Observera att rödmarkeringarna är mina.


Tack Q för att du uppmärksammade mig på att halva inlägget trillat bort. Undrar om det hänt på fler ställen? Så här kommer det igen.

ÄR HÄLSA ETT NORMALTILLSTÅND?

Med anledning av ovanstående artikel.

Jag tror aldrig att jag hört hälsa definieras av en icke-frisk person — kanske är det därför jag ännu inte mött en definition som jag kan ta' till mig.

För oss som är sjuka tiger hälsan inte still. De dagar vi kommer "above the normal level of dysfunction" är dagar vi med glädje noterar och minns!
Det vore förfärligt sorgligt om hälsa är en förutsättning för "samvaro med andra människor, ett aktivt och fruktbart engagemang med det som är viktigt i livet".
Personligen är jag inte så säker på att det finns en allmängiltig definition på begreppet hälsa. För mig är hälsa det tillstånd då jag orkar göra mer än vad jag orkar nu — att dagligen slippa välja mellan att vara hel och ren och att läsa en bok.
Det är klart att man tappar fotfästet emellanåt — men det drabbar såväl friska som sjuka. Och inte behöver man tappa kontakten med omvärlden och sina vänner bara för att man är sjuk. Det sociala livet förändras ju konstant för alla människor — och tappar jag kontakten med somliga är de förmodligen inte mycket att ha till vänner.

Om läkekonst i motsats till läkarvetenskap talar också Clarence Blomquist i sin "Medicinsk etik". Får bestämt leta fram den — har en känsla av att jag tyckte att han uttryckte det så väl.

Jag har svårt att förstå indelningen av en värld med patienter och icke-patienter. Bör inte alla möten mellan människor vara just möten mellan människor. Och bör vi inte alltid minnas att alla människor har ett egenvärde. Svenaeus resonemang ("Patienter är inte texter men de är talande, tänkande, kännande individer som är inbäddade i mellan-mänskliga sammanhang"... "I 'behandlingen kan man fortfarande bokstavligen höra handen, den kunniga, övade handen, som känner sig fram över vävnaden och förstår." – och av samtalet, i första hand det samtal där läkare och patient helt enkelt möts människa mot människa och där patienten för en stund får glömma att hon är patient.) låter som om läkaren av ren godhet sänker sig till patientens nivå. Detta bör man ha lärt sig på dagis — kan man det inte när man börjar läsa medicin är jag rädd för att det är för sent.
Det är föresten inte bara vårdpersonal som ska visa patienten respekt — patienterna måste också hålla i minnet att personalen är "människor inte texter men de är talande, tänkande, kännande individer som är inbäddade i mellan-mänskliga sammanhang."
Det är länge sedan jag läste Munthe — jag har en känsla av att jag då inte fann honom odelat sympatisk, men jag minns inte att han så oförblommerat visade sitt förakt för patienterna. Ett förhållningssätt som man tyvärr fortfarande möter då och då.
Jag kan inte förneka "att det kan finnas sjuka som inte nödvändigtvis vill bli friska, det vill säga sjuka för vilka själva sjukdomen är det som ger sammanhang och mening i tillvaron" men här är man ute på murken is. De flesta av oss är nog lite för snabba när det gäller att döma, och fördöma våra medmänniskor.
Vi lever i ett samhälle där det är fint att ha cancer men där man får skylla sig själv om man råkar få en mer oglamorös sjukdom — för att inte tala om alla som inbillar sig att de har fibro eller ME!
Får mig att tänka på den roliga historien: "Kapten, simulanten dog i natt".
Alltför många "simulanter" har hunnit dö innan man kliniskt och objektivt förstått att de verkligen led av "en riktig sjukdom". (Med Mattas tonfall).

lördag 15 mars 2008

Läsning



Flera av mina vänner har sagt att du måste läsa “Tisdagana med Morrie”. Nu är jag ju så’n att om någon säger att jag måste läsa en viss bok så gör jag det i nio fall av tio inte. Ibland kan det vara dumt – efter tio eller tjugo år råkar jag på boken och undrar varför jag inte läst den förr. Fast för det mesta är det nog tvärt om – jag är glad att jag inte ödslat tid på den.
“Tisdagana med Morrie” är en så’n “du-måste-läsa-bok”. Men den fanns på bibban och jag tog den i fall att…
Och vad ska jag då säga. En stunds god och tänkvärd läsning – men enastående, nej.
Visst är det en bok som får en att tänka – men egentligen inga nya tankar. Den föder inte heller några nya tankar, snarare bekräftar det en del tänka tankar – och natur-ligtvis håller jag med om allt – nästan allt – Morrie säger.
Men jag kan inte frigöra mig från att författaren är en uppblåst liten människa. Får se’n veta av Patricia att han är Bush-anhängare och påskyndare av Irak kriget.





Jag försöker att läsa en artikel. Kommer till rad tre – vad är det jag läser. Börjar om. Kommer till rad fem – förstår inte vad jag läser. Går och lägger mig. Nästa dag börjar jag från början, igen.
Fjärde dagen kommer jag igenom artikeln. Den var inte svår.

När jag som barn lånade böcker, valde jag i första hand tjocka böcker – var texten dessutom liten, så var valet givet.
Jag räknade orden i artikeln som tog mig fyra dagar att läsa.
Den hade 492 ord.






Alla åren i vården tyx ha påverkat Kerstins hörsel. Jag berättade vilka böcker jag lånat. Hon tyckte att ”Valfrihet och jäklighet i vården” lät intressant!


Jag vill ju gärna tro att efter alla år i vården så ska jag blivit så van, eller ska jag säga härdad – sensibiliserad kanske – att jag inte längre ska bli besviken på dess brister. Men så fungerar det tyvärr inte. Det gör lika ont nu, som för tio år sedan att bli sviken.



So many come to the sickroom thinking of themselves as men
of sience fighting disease and not as healers with a little
knowledge helping nature to get a sick man well.
Auckland Geddes



Det finns gott om trevliga läkare, förmodligen en hel del skickliga läkare och en handfull som har god empatisk förmåga – men kombinationen trevlig, skicklig och empatisk är ytterst sällsynt. Jag kan räkna alla dem jag träffat på ena handens tumme.
Och ännu har jag inte träffat någon jag litar på
.


I suppose one has a greater sense of intellectual degration after
an interview with a doctor than from any other human experience.
Andy Roony



Hälsa är fördragbart lidande.
Kathy Ericsson


Man kan ju fråga sig hur mycket lidande den goda professorn varit utsatt för. Som jag sagt så många gånger förr så orkar man alltid lite till – och vad är valet? Menar hon att när suicid är det enda alternativet så har jag uppnått ohälsa?

Han ser lite handfallen ut läkargossen (inte särskilt ovanligt) undrar om nalle varit så obetänksam att han skaffat sig en krämpa som inte står i de medicinska läroböckerna.


Only the mediocre man is always at his best.
S. Maugham


Ja, medioker är jag då rakt inte – i alla fall inte om detta är kriteriet.


WHY WORRY?

Why worry, you are either ill or well,
If you are well you have nothing to worry about,
If you are ill you will either get better or die.
If you die you will either go to heaven or hell.
If you go to heaven you have nothing to worry about,
If you go to hell, you will be so busy greeting old friends
You will not have time to worry, so, why worry?

anonym - åtmistone för mig okänd författare

Vita skyar

…vita skyar vandra som lyckliga tankar och allt är stilla…
J. Fridegård


Vilken dag! Sitter i skuggan och njuter av livet och av tornseglarna.
Undrar hur gammal en tornseglare kan bli – är det samma par som återvänder till vårt hus varje sommar – i så fall, vad händer när de dör – är våra takpannor ett fideikommiss?



Den som ombesörjer vädret över Udden har uppenbarligen inte lyssnat på väderleksrapporten – vi har oändligt mycket mer sommarväder än vad SMHI utlovat.
Sitter på trappen och har det så gott medan jag filosoferar över livet. Jag tror att det enda jag verkligen saknar är den glada förväntan man känner inför något roligt. Jag planerar ju nästan aldrig något roligt eftersom jag så sällan kan genomföra det. Och de gånger jag verkligen står inför något undrar jag ju alltid om jag klarar det. För det mesta klarar jag det jag planerat – men det blir kanske inte alltid så roligt som jag hade hoppats eftersom jag för det mesta bara har energi till första hälften av det mesta.






Så är då det första halvåret i det närmaste ett minne blott. Märkligt.

Ännu en ljuvlig sommardag som inte väderleksrapporten visste om i förväg. Den svenska sommaren i sin prydno. När man som jag har ett helt liv med lyckliga somrar att se tillbaka på är sommaren så mycket mer än en årstid. Jag kan sitta här på min kökstrapp och dra i en sommartråd och så förflyttas jag i tid och rum. Och även om jag inte ägnar mig åt nostalgiska tids resor så finns alla dessa somrar i mig – de finns där som ett tryggt och soligt landskap där jag alltid kan hämta kraft.

Grunnar också över ännu en artikel om att leva med cancer (DN).
Cancerpatienter har det ju många gånger bättre förspänt än andra patientgrupper. Man lär i undersökningar ha kommit fram till att deras livskvalitet (ett djäkla ord) är många gånger högre än till exempel fibro patienternas.














Insight doesn't happen often on the click of the moment,
like a lucky snapshot, but comes in its own time and more
slowly and from nowhere but within.
Eurdora Welty

fredag 14 mars 2008

Over the teacups

What I have been saying of repetitions leads me into a train of reflections like which I think many readers will find something in their own mental history. The area of consciousness is covered by layers of habitual thoughts, as a sea-beach is covered with wave" worn, rounded pebbles, shaped, smoothed, and polished by long attrition against each other. These thoughts remain very much the same from day to day, even from week to week; and as we grow older, from month to month, and from year to year. The tides of wakening consciousness roll in upon them daily as we un­close our eyelids, and keep up the gentIe movement and murmur of ordinary mental respiration until we close them again in slum­ber. When we think we are thinking. We are for the most part only listening to the sound of attrition between these inert elements of our intelligence. They shift their places a little, they change their relations to each other, they roll over and turn up new sur­faces. Now and then a new fragment is cast in among them, to be worn and rounded and take its place with the others, but the pebbled floor of consciousness is almost as stationary as the pavement of a city thoroughfare.

From "Over the Teacups" by Oliver Wendell Holmes (1891)
















”Over the Teacups” kommer för alltid att hänga ihop med den dagen jag träffade en läkare som var beredd att gå till besväret att sätta sig in i mitt fall.
Jag vågar nästan inte tro att det är sant – jag avvaktar med glädje yttringarna tills jag vet mer. (Så här efteråt kan jag ju konstatera att min misstro var berättigad.)

Under tiden har jag börjat plocka bland mina småstenar – i sanning väl polerade.

Ja, kanske är alla tankar redan tänkta (visst har jag skrivit om det förr – men var?) men kanske kan jag en vacker dag få till en ny knorr på en gammal tanke.

Känner nu när jag gör mig redo att dyka ned i vad som varit, att det sker under ett visst motstånd. Inte själsliga kval – nej, det är mer som en oändlig trötthet. Bara tanken på att sortera tankarna, att kunna redovisa vad som varit – utan att flyta ut och utan att hoppa över hälften – känns nästan, men bara nästan, oöverstigligt.
Men så finns där också den stora glädjen och djupa tacksamheten över att kanske få hjälp – kanske få någon att luta sig emot.
Och den enorma glädjen att få dela denna glädje med alla dem som dagligen håller mig i ljuset. Och som så länge hoppats att jag ska finna en eskulap.

En av fördelarna med att vara läkarlös är ju att jag inte behöver översätta icke-verbala känslor och inre bilder till vedertagen svenska.
Men trots allt gläder jag mig åt att få göra det nu!


To put it in perfectly plain language he was what I would describe as an old dodder. I have had too much experience of life to believe in the infallibility of doctors. Some of them are clever men and some of them are not, and half the time the best of them don’t know what is the matter with you. I have no truck with doctors and their medicine myself.
Agatha Christie
The Thumb Mark of St. Peter



Tankar till salu,
kom och köp
nya tanka, gamla tankar,
välbetänkta, obetänkta,
tanklösa, taktlösa –
alla sorters tankar;
ädla tankar
och billiga tankar.
Välj, bara välj!
en sentimental tanke
eller – en ekivok tanke?
Valet är ditt.
En klok tanke en god tanke.
Köp två, betala för en.
Alla otänkta tankar kommer i presentförpackning.




Tittar på magnolian – löven faller – nästan tungt- till marken, de faller rakt ned och blir liggande. Precis som tankarna gör ibland – faller till marken utan att leda någonstans. Andra gånger far tankarna runt som löv i en höststorm. Det leder inte heller någonstans. Kanske ska både tankar och löv förmultna innan det kan spira något nytt ur dem.

torsdag 13 mars 2008

Nu


Vinden smyger i gräset.
Tiden skyndar över himlavalvet.
Allt är nu.

Ich gehe mit frieden und sorge nichts

“Det går för ett tag att hålla mig nere, tänkte hon, men jag är som en guttaperkaboll, som hålls under vatten; så fort jag får tillfälle, flyter jag upp igen.” Sidan 122

Tidens två sidor – den obefintliga och den mycket påtagliga – blir i högsta grad påtagliga när man läser biografier. Människans väsen, så oförändrad och tidsandan, så annorlunda.

Jag trodde att jag visste tämligen väl vilka böcker vi äger, även om jag långt ifrån läst dem alla. Men häromdagen fann jag “Laddat liv, Ida Norrby – personlighet och gärning” av Gertrud Löfgren-Norrby i bokhyllan. Varken Greta eller jag vet om den kommer från faster eller moster. Den är läst och har en del understrykningar. Understrykningarna är inte särskilt prydliga, vilket får mig att tro att boken inte kommer från faster. Å andra sidan berör ju boken ett område som låg nära fasters. Jag inser plötsligt att även hon måste ha tillhört pionjärerna inom den husliga ekonomin.


Familjeflickor hölls i Herrans tukt och förmaning – det var ju bara så. Stackars Ida fick finna sig i att Mamma Jane bestämde allt från inköp av kläder till yrkesval. Det som kanske är svårt för oss idag att smälta är hur hon fogar sig. Min rebelliska själ uppreser sig mot den fostran Ida fick – samtidigt funderar jag över om ungdomar i dag är lyckligare. Friare är de otvivelaktigt – men lyckligare? Vi har nog alla en tendens att skylla den inre turbulensen på yttre omständigheter.
Förnöjsamhet har blivit suspekt – men ibland undrar jag om inte ett kryddmått förnöjsamhet kan hjälpa oss på vägen. Förnöjsamhet är inte det samma som servilitet och underdånighet – jag tror snarare att det är en rustning som skyddar mig mot livets små förtretligheter och oväsentligheter.


"Dejlig er jorden, prägtig er Guds himmel", tonade det i hans inre. Att vara människa, det var just detta att medvetet förnimma både himmel och jord, ej endast det ena av dessa två, utan just föreningen av dem gjorde människolivet fulltonigt - himmel och jord - himmel och jord! Sidan 62

Tron – eller avsaknaden av tro är otvivelaktigt en av de stora skillnaderna. I vårt krav på total frihet ingår friheten att plocka ihop en religion som är anpassad efter oss – och efter det liv vi eftertraktar. Om vi ska anpassa oss till religionen så är vi ju inte längre fria.
Fria till – fria från? Det synes mig som man alltid talar om frihet från – frihet till är inte lika populärt.
Frihet att fly från sig själv – en högst orealistisk dröm, men ack så vanlig.
Friheten att möta sig själv, öga mot öga, att rannsaka sitt inre och att våga lyssna till de sanningar vi alla bär på.



Wo deine Freiheit andere verletzt, bist du nich frei.
................................ Vivekanda

Jag får gå min Don Quijotte-väg till slut. Varför jag går den – under skratt och gråt – det är min hemlighet. Sidan 283

Å, henne ska vi inte beklaga. Hon hör till de människor, som ta sig bättre ut, ju längre bort i tiden de komma. Sidan 286, om mamma Jane.

Ju mer begåvad en människa är, ju mer höjer hon sig över mängden, desto ensammare är hon. Ida måste ha varit fruktansvärt ensam. Sida 305


Fader Luther säger ungefär så här, och det stämmer också med vad du nyss sa: “Tre ting ska förvåna oss i himlen. För det första: de vi inte trodde oss finna ― äro där; för det andra: de vi trodde oss finna ― äro där inte; och för det tredje; de som vi minst väntade oss ― vi själva ― äro där”. Sidan 323

Ju mer jag läser ju mer fascineras jag av att allt redan är sagt. Kanske är det därför jag skyr alla böcker med osvikliga metoder att hitta sig själv – och därmed bli lycklig. Har ännu inte hittat en enda bok i den genren som inte verkat avslagen.
Luther citatet påminner mycket om ett citat av anonym författare:


I dreamed Death came the other night and Heaven's gate swung wide —
With kindly grace an Angel came and ushered me inside —
And there to my astonishiment stood f'olks I'd known on Earth — "
Some I judged and labled "unf'it" and "of' little worth
Words of' indignation came to my lips but never were set f'ree—
For every f'ace showed stunned surprise —
No one expected me....
..................... Author unknown

Återbesök


Återbesök på strål. Förstår inte riktigt vad jag har där att göra – men tror att strålarna vet.
Det var ett trevligt besök – får träffa Barbro, min favoritstråle, och vi har en trevlig stund tillsammans. Varefter jag sänds iväg till lab för att kolla mitt kalciumvärde. Det är ju något som spökat och förbryllat alltsedan det i samband med lunginflammationen upptäcktes att det var för högt – fast senast var det för lågt! Men bisköldkörtlarna är uppenbarligen inte problemet – det provet var bra.

Bortsett ifrån att jag hade en trevlig stund med Barbro, kan jag inte låta bli att fundera över om det inte hade blivit billigare för landstinget att sköta det hela per telefon. För mig hade det definitivt varit mindre tröttsamt.

Dagen efter ringer Eva, den söta onkologen, nu var kalciumet för högt igen – hon ville gärna få det utrett. Visst är jag med på det! Men jag är så ovan att läkare ringer och frågar hur jag mår, och att de vill åtgärda brister, att jag nästan tappar fattningen. Så nu väntar jag på remiss till endokrinologen och till en skelettröntgen.

Endokrinologen har jag ju dålig erfarenhet av sedan tidigare. Där låg jag en gång i en korridor i en vecka i väntan på att mina journaler skulle komma. Så kom de äntligen och jag fick beskedet: ”Nu har din journal kommit, men det är så mycket och så komplicerat att vi läser det inte.” Förhoppningsvis får jag en annan läkare.

hyperkalcemi_ (nylat. hypercalcaemi_a, av hyper-, lat. calx ’kalk’ och -emi), för stor kalciummängd i blodet. Tillståndet orsakas vanligen av utsvämning till blodet av kalk från skelettet, t.ex. vid tumörsjukdom med dottersvulster (metastaser) i skelettet eller överfunktion i bisköldkörtlarna.

Så slog det mig plötsligen varför Eva ville ha en skelettröntgen – och jag tillbringade några timmar med att filosofera över livet.


We are not here for a long time..... We are here for a GOOD time.


Vad som är ”a good time” måste varje individ avgöra. Ett ansvar som vi förhoppningsvis växer med.

Två dygn tog det mig att komma i balans efter insikten om vad hyperkalcemi kan bero på. Två dygn med stilla stunder (som om mitt liv bestod av annat än stilla stunder!), och resonemang om sannolikheten av olika alternativ. Och framför allt insikten om att jag har haft – och fortfarande har ett mycket gott liv.
Det är mycket jag inte kan göra – men allt som är väsentligt har jag.


Sjukhusets kvarnar mala långsamt – får hoppas att mälden blir god. En månad tog det att få tid till nuklearmedicin där mitt inre blev avbildat idag.



Det går inte att byta namn på döden – återkomst nekad.
Detta meddelande får jag när jag försöker byta namn på filen – från döden till cancer – utan att först stänga filen. Det får mig att småle – och tänka…

Tanken att jag skulle kunna få cancer har tidigare i mitt liv varit näst intill otänkbar. Har väl alltid betraktat mig som odödlig.
Minns en gång för lääääänge se’n när Amy efter en del provsvar sa’: “det är i alla fall inte cancer”. Hon trodde uppenbarligen att jag trodde något jag inte trodde. Men inte ens då införlivade jag cancertanken med plausibla sjukdomsorsaker.
Visst har jag länge vetat att något inte stått rätt till, men därifrån till att tro att det skulle vara något dödligt är ju steget långt.

Så småningom började jag väl inse att inte ens jag kunde exkludera cancer som en tänkbar dödsorsak.


När livet är lätt är det inte så viktigt.
Carl-Fredrik Reuterswärd



Gläder mig åt ett viktigt liv!

Gläder mig också åt att jag av alla cancerformer fick en som svarade på behandlingen – och att den upptäcktes tidigt.
När man alltid känner sig eländig hinner man ju dö av ännu en sjukdom innan man ens fattar att den slagit till.


Onkologiska kliniken har också radio i väntrummet – men här är åtminstone en lapp på väggen där det står att man kan sätta på eller stänga av enligt egna önskningar. Men vem har mage att stänga av om väntrummet redan är befolkat med lyssnare? Dessutom borde avstängningsknappen vara utmärkt* – jag hittade den inte, så jag drog helt sonika ned volymen.

* Avstängningsknappar är alltid utmärkta – det gäller bara att hitta dem!



Uppfinnare!
Vad vi nu behöver
- och det är bråttom -
är uppfinnare som främjar tystnad,
som räddar och skyddar den.
Helder Camara

Så snart en läkare inser att patienten vet i stora drag var hjärta och njurar bör sitta så kommer alltid frågan: ”har du jobbat inom vården?”
Jag tycker det är en förolämpning mot alla patienter – att förutsätta att en patient inte har de mest basala kunskaper om sin egen kropp!




"The body is an inconvenient place to put an eternal soul."
Dennis Alan Briskin

onsdag 12 mars 2008

Kortisar


Problemet med inspiration är inte att
finna den – utan att begränsa den




Det borde finnas en hiss för icke
rökare – eller en rejäl fläkt i den befintliga.



Har man inget att säga, ska man inte göra det!


Även om min sjukdom färgar hela mitt liv
– är den trots allt en mycket liten del av Livet.



Tala om att hålla någon i ljuset!



Teoretisk empati kan nog de flesta lära sig. Men
det krävs mognad för att omsätta kunskaperna
i praktiken. En mognad som långt ifrån alla
hinner uppnå under sin livstid.


Böcker för välbefinnandet

Har länge letat efter ett svenskt ord som täcker engelskans comfort – i comfort food, och comfort books. Om comfort food använder vi ju oss av tröstätning – inte alltid vad jag menar med comfort food. Comfort books har jag aldrig hört talas om, på något språk, men de är ytterst viktiga för mig.
På nutidssvenska skulle man naturligtvis säga bekväma böcker – men det vägrar jag att säga – eller skriva!

Vad är då comfort books för mig? Massor – barnböcker, lyrik, biografier men kanske allra mest vackra böcker. Böcker som leder någonstans. De senaste åren har jag levt med Bloomsbury gruppen. Vackra bilder och intressanta levnadsöden, men det har också fört mig vidare till verk av mer perifera medlemmars skrivande. Under min tid på patienthotellet läste jag Aldous Huxleys ”Chrome Yellow”. Vilket språk!

När man inte orkar läsa är bilderna till stor glädje – även om det händer att jag blir ledsen av allt det vackra. Det är ju en sådan otrolig inspirationskälla – att då inte orka göra det man vill, kan vara svårt. Ränderna i en målning kan ge inspiration till en väv. Skärningen på en klänning på ett gammalt foto ger impulser till att sy…

Vackra böcker skänker trygghet, men inte en enkel trygghet – de är som livet, de ger trygghet men med en gnutta oro på botten. Just nu njuter jag av Helene Schjerfbeck – att kunna måla så, jag blir avundsjuk, glad och naturligtvis berörd av hennes livsöde.

Minns att jag som barn alltid undrad vad som fanns utanför bilden – är det kanske en av konstens uppgifter, att låta oss söka utanför bilden?



Barbizon. Hôtel des Charmettes.
Sidan 13 i Till bords med Renoir av
Jean-Michel Charbonnier
&
Francois Truchi

Visst är det märkligt hur man fäster sig vid en bild medan man nätt och jämt noterar andra.
Jag fascineras av kvinnan på bilden – eller för att vara korrekt, det jag fäster mig vid är den snygga skärningen på kjolen. Förstorar bilden för att se bättre. Nu syns det att hon har fårbogsärmar och att hon bär både på väskor och paraply. Efter den tidens begrepp var hon knappast en dam eftersom hon bar så mycket. Det får mig att undra vem hon var och vart var hon på väg.


Kände hon sig fin? Eller var det bara naturligt att ha välsittande kläder, kanske var hon sömmerska. Jag gillar damen.
Y

Aldous Huxely
An English Intellectual
By Nicholas Murray

Ännu en bok att läsa långsamt och begrunda. Och för min del är det en bok att åter-vända till. Jag som bara läst Huxelys tidiga romaner och noveller – och fäst mig vid honom för hans fantastiska språk – jag möter här en ny sida av honom.
En sida som får mig att vilja läsa mer av honom – av hans senare verk. I uppslagverk talar man om hans liberala inställning till droger – vilket verkat avkylande på mig – men det ger ju fel signaler. Jag ser inte på droger på samma sätt som Huxely – men jag skulle inte vilja kalla honom drogliberal i den bemärkelse man vanligtvis använder ordet.
Kort sagt en bok som berörde mig starkt men som jag måste smälta innan jag tycker något mer om den.

Och nu väntar Belloc…



Bara de riktiga orden


Och porten kallas trång

Undrar om det är prestige, dumhet, okunskap eller
ointresse som fåren del vårdgivare att agera – eller
låta bli att agera – som de gör. Kanske en kombination.
Alla jag träffar tycker att det är självklart att jag
ska ha en port-à-cath.Alla på sjukhuset alltså.

Ingreppet var en riktigt uppsluppen historia där vi talade om
“shoes and ships” Och en av sköterskorna är uppenbarligen
kär i operatören.



Vågar knappast tro att jag vågar luta mig mot vården.
Är lovad hjälp med kontakten angående framtida dropp.
Tänk att slippa ta alla kontakter själv!


Y

Hi Em,
I’m surprised you made it this long without a port. I tend to like to have them put in sooner rather than later but find the doctors prefer to wait. Of course, they’re not sitting in the chair being stuck with a needle multiple times. You’re coming down the home stretch, hang in there!
Love, Mae

Y
Minnesanteckningar av några telefonsamtal.

Kontaktar en av distriktssköterskorna för att meddela att det dra’r ihop sig till dropp, och för att höra om de varit i kontakt med sjukhuset i Staden.
Jag hör på rösten att port-à-cathen inte fyller henne med glädje, och nålar har de ju inte hemma eftersom de inte har någon annan lika besvärlig patient. När jag talar om att det finns ambulerande onkologsköterskor som kan lära ut tekniken låter hon lättad.
Hon återkommer lite senare för att tala om att de fått ett brev från Staden där läkaren önskar att jag ska få mina dropp i hemmet. Nu blir jag hänvisad till Gunilla, den sköterska i hemsjukvården som har mitt distrikt.

Jag hinner inte mer än presentera mig och tala om mitt ärende förrän jag hör att Gunilla är på defensiven och jag anstränger mig till det yttersta för att vara hövlig.
* Hur har du fått droppen tidigare?
Jag förklarar att jag tagit mig till vårdcentralen men att det är väldigt jobbigt att tillbringa fem á sex timmar där, eftersom jag inte mår bra.
* Är du verkligen så mycket sämre nu att du inte kan fortsätta att åka dit?
Ja, jag är mycket sämre nu – och eftersom det redan tidigare var svårt att ta sig dit skulle jag helst se att jag kunde få det i hemmet. Dessutom har jag problem att ta mig dit eftersom jag inte har bil och alltid måste bli skjutsad av någon.
* Är du verkligen sängliggande nu?
Jag säger det inte men undrar om sängläge är ett av oräkneliga kriterier för att få ta del av hemsjukvården. Istället svarar jag snällt att jag är i det närmaste sängbunden om jag ska kunna behålla någon mat.
* Så du kan inte gå ut?
Säger som sanningen är att jag mycket sällan lämnar huset – men undrar för mig själv om jag ska bli tvungen att sluta med matinköpen för att kvalificera mig för denna tvivelaktiga vård.
Nu finns det inte mycket mer att säga om mitt hälsotillstånd så hon byter inriktning.
* Det är ju också en fråga om ansvar – vi kan ju inte sitta där hela tiden och titta medan droppet går in.
Jag påpekar att det nu för tiden är mycket vanligt att patienter får dropp i hemmet, och hon låter ämnet falla. Däremot säger jag inte att jag aldrig varit med om att någon sköterska på vårdcentralen eller sjukhuset suttit hos mig hela tiden medan jag fått dropp.
* Varför ringer du själv om det här?
Därför att ingen annan gör det.
* Och varför har sjukhuset skrivit till vårdcentralen och inte till hemsjukvården?
Det kan jag ju inte svara på, men förmodar att de tycker det är logiskt att kontakta dem som tidigare haft hand om mig.
* Och vem har skrivit?
Det har min läkare på onkologen gjort. Det blir en kort paus, när hon ta’r till orda igen är hon – vänlig är för mycket sagt – men inte fullt så otrevlig. Cancerpatienter fordrar uppenbarligen ett något så när hyfsat bemötande – andra patienter är det inte så noga med.
* Men det kostar pengar varje gång vi kommer till dig.
Jaha, hur mycket och gäller inte frikortet.
* Nej, frikortet gäller inte – ja det beror ju på hur många minuter vi är där – 80 kronor när vi sätter droppet och 80 kronor när vi ta’r bort det. Det blir 640 kronor på fyra veckor.
Jag avstår från att fråga vad hon menade med minuterna eftersom hon i nästa andetag sa’ att det kostar 80 kronor per utryckning. Senare får jag reda på att det, åtminstone tidigare, fanns frikort även inom hemsjukvården. Jag är bara intresserad av att sluta samtalet innan jag börjar gråta, och påpekar att jag behöver ett dropp i nästa vecka.
* Det kan jag inte lova, det här ta’r tid att förbereda.
Får ett telefonnummer att ringa på måndag för att diskutera saken med MAS.

Jag har inte mycket adrenalin, men efter det här samtalet har det lilla jag har runnit till. Att bli ovänligt bemött är inte direkt ovanligt inom vården och även om jag inte uppskattar det börjar jag vänja mig. Det värsta är maktlösheten – att behöva vård, men inte kunna få den. Läste för några dagar se’n ”Rädda Livet” där talas om att en larmrapport har pekat på att anhöriga till cancersjuka inte får något stöd. Visst tycker jag att anhöriga ska får stöd, men jag blir mest full i skratt när jag tänker på allt vad vi patienter får uppleva – något som aldrig orsakar feta rubriker eller larmrapporter. När en läkare på en vårdavdelning säger: ”Nu har vi fått din journal – men det är så mycket och så komplicerat att vi läser den inte” eller en distriktsläkare säger att hon inte förstår min sjukdom, och i nästa andetag tillägger att hon inte har för avsikt att sätta sig in i den heller – då förväntas jag ödmjukt finna mig i det.
Jag vet inte vad Gunilla heter i efternamn, men misstänker starkt att det är Gamp. Och skulle jag mot all förmodan bli beviljad dropp i hemmet tror jag inte att jag ta’r emot det – jag vill inte träffa den människan* personligen.

Ringer i ren desperation till strål, eftersom jag vet att de bemöter alla medmänniskor med respekt. Det är en lisa att tala med Lotta även om hon inte kan utlova någon hjälp, men ska se vad hon kan göra.

*har bytt ut ett betydlig mer träffande ord mot människa


Andra kapitlet.

Går förbi strål när jag är på sjukhuset, för att träffa Lotta. Hon hade sökt, men inte fått tag på MAS. Medan jag går till röntgen gör hon nya försök både med Lena (MAS) och Gunilla.
När jag kommer tillbaka har hon talat med dem båda – MAS tycktes inte kunna svara på några frågor, men Gunilla hade varit väldigt trevlig. Nu var det jag som skulle bestämma var jag ville ha vården. Gunilla hade varit i kontakt med onkologen för vidare ordinationer och för att få en onkolog sköterska att komma och demonstrera metoden. Så om vi talade med varandra nästa dag skulle allt ordna sig till det bästa.

Tredje kapitlet.

Vi talar med varandra Gunilla och jag. Den här gången är det ett samtal och ingen utfrågning – vilket inte betyder att jag får ett bättre intryck av henne.
* Jag frågar efter kostnaderna – när jag pressar henne får jag reda på att det finns
ett tak på 1500:- i månaden. Vad tror de att en fattigpensionär kan prestera?!
* I en bisats säger Gunilla något om att jag tydligen är rätt frisk eftersom jag hade
varit till sjukhuset dagen innan. Jag orkar inte bemöta det. Tillräckligt sjuk för att komma i åtnjutande av hemsjuk vård är man tydligen inte om man kan ta sig till sjukhuset – undrar om man får handla mat och tillaga den, tvätta kläder kommer säkert inte på tal, är man sjuk får man väl framleva sitt liv i nattsärken.
* Jag säger att eftersom det är så besvärligt för dem att komma hem till mig (hemsöka mig) så är det väl lika bra att jag fortsätter att gå till vårdcentralen som jag gjort tidigare.
Nej men oh, inte var det besvärligt – det var bara viktigt att det blev så bra som möjligt för mig. Och hygienen är ju viktig – det föreligger ju en infektionsrisk vid användning av venport.
Eftersom jag hört argumentet förut här på orten så frågade jag just om detta på sjukhuset. Nej, säger den personal som dagligen handskas med portar – snarare är risken för infektion större om man håller på att gräva i det oändliga i någons vener. Många av patienterna med port-à-cath är extremt infektionskänsliga.
* Jag framhärdar i att jag kommer att kontakta vårdcentralen för fortsatt vård där.

Gunilla avslutar samtalet med att säga att jag är välkommen att kontakta dem igen.



Dear Em,
What you describe is very common. Moronic, but common. I’m sorry to hear the nurses were just as unresponsive as the doctors. I find the doctors fairly oblivious to the need for proper venous access, except for the infectious disease, renal, and oncology specialists. Even so, many wait too long. The only solution I can think of is to sit their stupid asses down in a chair and start poking away until they beg for mercy. That’s what happens to the patients.
As you can see, I feel fairly strongly about this and try to anticipate the need for a port before there are no arm veins left. I also use the smallest catheter possible for the job and frankly, except in cases of major blood loss, a small catheter usually is more than adequate.
Do make sure that whoever accesses the port knows to use a non-coring needle and sterile technique. Here is a website maintained by the IV department at Oregon Health Sciences University. The woman maintains an email list which most of the top IV therapy specialists in the US monitor and participate in. Sounds like your hospital is a bit behind the curve:
http://www.ohsu.edu/hosp-IVTherapy/index.html
Love, Mae

Em,
I did find the AVL website and have tried one of the programs but as soon as my classes are over, I will try to check out a couple of the other programs you found. I want something fairly simple since I just want to demonstrate 4 harness weaves and maybe introduce a little color.
You poor thing! I’m familiar with the lack of preventative care and sensitivity among radiologists (that’s why they chose that specialty) but I’m more than a little astounded at the lack of familiarity with implanted ports in Sweden’s nursing community. I’ll admit that even here only certain specialty areas can be counted on to know how to properly access a port but it sounds like it’s almost unheard of there. I know that in home care, family caregivers are being taught and patients can even be self taught so if you could find a sympathetic doctor and have the proper equipment to set up a sterile field, you could just handle it on your own. It’s not that hard. If I had known the regional nurses were so lacking in skills (and all they have to do to get up to speed is to call one of the port manufacturers’ representatives for a training program), I’d have suggested a tunneled catheter.
Let me know. If the local healthcare people can’t or won’t learn the procedure, I will get you clear and specific information and maybe Anna or Dave could learn it. If you can stand to stick yourself, you could probably do it yourself. It’s not that difficult. Ask your Staden physician to set you up with the necessary equipment or have him/her contact me via email. I would just need some details and then would be happy to explain the best way to handle your particular needs. It depends on how frequently you need IV therapy. I’ve taught patients central line care in the home care setting.
They just need to be able to follow instructions and to be careful about maintaining the sterile field. Probably the best solution would be to get a manufacturer’s representative to teach your local nurses about the procedure. Not only would it help you but, given the expected cancer rates as we all get older, they will need to know these skills. Please let me know if I can help. I hate to hear these stories. It makes me think we’re back to using bird quills for IV therapy!
Love, Mae

tisdag 11 mars 2008

Sairey Gamp


”Jag är sjukvakterskan från Kingsgate Street” sade hon, ”väl känd af sköterskan mrs Prig, den bästa och hyggligaste varelse man kan tänka sig. Hur är det med den stackars herrn i afton? Men om det också inte är bättre med honom, så är det ju inte annat än hvad man kunde vänta sig och måste vara förberedd på. Många dussin gånger, min fru” – här neg hon för värdinnan – ”ha mrs Prig och jag turat om att vaka hos sjuka personer, så att den ena gått när den andra ha kommit. Vi känna hvarandras sätt och skänka ofta lindring der det inte lyckats för andra. Våra anspråk äro inte stora” – härvid vände hon sig mot John – ”i förhållande till de tunga pligter vi ha att sköta. Om vi kunde ställa dessa efter våra önskningar, skulle de vara lätt betalta.”
-- -- -- --
Mrs Prig var af samma kroppsbyggnad som mrs Gamp, men icke så fet, och hennes röst var djupare och liknade mera en karls. Derjemte hade hon skägg.
”Jag trodde nästan inte att ni skulle komma!” sade mrs Prig med en viss missbelåtenhet.
”Det ska bli ärligt ersatt i morgon”, svarade mrs Gamp, ”men jag var tvungen att först hemta mina saker.”
Hon hade redan med tecken börjat att med tecken förfråga sig om den sjukes tillstånd och om han kunde höra dem – ty det stod en skärm framför sängen – då mrs Prig lugnade henne i detta afseende.
”Åh” sade hon högt, han är stilla nog, men från sina sinnen. Ni kan säga allt hvad ni vill”.
”Har ni någonting att säga mig innan ni går. Kära väninna?” frågade mrs Gamp, i det hon lade sitt bylte ifrån sig innanför dörren och såg vänligt på sin kamrat.
”Den rökta laxen”, svarade mrs Prig, ”är alldeles utmärkt, den kan jag verkligen rekommendera er. Men rör inte vid köttet, ty det har en bismak. Dricksvarorna äro allesamman goda.”
”Medikamenterna och de andra sakerna stå på kommoden och kaminkransen”. Sade mrs Prig i förbigående. ”Sin hafresoppa fick han sista gången klockan sju. Länstolen är inte mjuk nog; ni behöfver hans kudde.”
-- -- -- --
Sålunda fortfor hon med sina betraktelser till dess hennes glas var tömdt, och derpå gaf hon den sjuke hans medikamenter, på det enkla sätt att hon klämde ihop luftstrupen på honom, till dess han gapade, och derpå hällde dem i honom.
”Men jag hade så när glömt kudden!” sade mrs Gamp, i det hon drog den undan hans hufvud. ”Se så, nu har han det så beqvämt, som han någonsin kan önska sig, och nu vill jag också göra det så beqvämt åt mig som jag möjligen kan.”
Ur Martin Chuzzlewit af Charles Dickens


I sanningens namn har jag aldrig råkat på Sara Gamp på ett sjukhus – men besläktade själar finns det tyvärr. Nog är det rätt gampigt att lämna en patient på golvet, i en korridor i närmare en timme – eller äta sin julmiddag innan man tappar en patient.

Har försökt att dra mig till minnes litterära sjuklingar. Kommer inte på så värst många. Det som slår mig är att de antingen är unga, vackra och tappra kvinnor som bär sitt lidande med ett vemodigt leende – eller också är det medelålders hysteriska kvinnor som lagt sig till sängs för att få uppmärksamhet. Yttringar av den konst-närliga friheten kan jag tro. Det vanliga vardagliga är inte lika roligt att skildra – inte lika enkelt heller.

De målande konstnärerna väljer också gärna det patetiska och hjärteknipande. Det finns väl ett otal målningar som heter konvalescenten, Jenny Nyströms till exempel (filten är snygg). Fast då tycker jag bättre om Helen Schjerfbecks målning med samma namn
.

Och vem kan motstå Ernst Josephsons "La joie de vivre" ? Jag kan det inte.

Ernst Josephson Brehat

1886 hade Josephson fått nog av Paris och storstadslivet. Han slog sig ned på den franska landsbygden och det sista året, innan mentalsjukdomen bröt ut på sommaren 1888, tillbringade han på klippön Bréhat utanför Bretagnes kust. Därifrån berättade han i ett brev:

"Jag håller på att måla en tavla som föreställer en lam gubbe, som ligger i sängen med en bit illustrerad Parisertidning i hand och skrattar av hjärtans grund. Hans gumma sitter bredvid, en bit av ett pojkhuvud bakom tidningen och en flicka vid sängfåtterna. Jag såg hela scenen när jag händelsevis kom

Den solstråle som efter en regnskur sken in i gubbens, postbudet Tangys kammare har, påpekar Erik Blomberg, blivit till tavlans huvudmotiv - sollju­set i dess möte med denna andra ljuskälla, la joie de vivre, livsglädjen som blommar malgré tout, i trots av allt elände, alla fysiska och psykiska lidanden. Det var säkert en grundupplevelse får den nu mänskligt isolerade och tidvis djupt deprimerade målaren. Och med ljusets och färgens hjälp har han lyckats förvandla ett ordinärt motiv ur de strävsamma lantbornas vardag till en stilla hymn tilllivet. Att, såsom P.-O. Zennström, i stället tolka tavlans från en Zola-roman lånade titel som bitter ironi förefaller stämma mindre väl med Josephsons natur .

I varje fall har här, med Blombergs ord, den realistiska iakttagelsen glidit över "i något annat, en färgrytm, ett ljusspel". 80-talets naturnärhet håller på att övergå i 90-talets uttryckskonst.

Pontus Grate


På sjuan

Så hamnar jag på avdelning 7 och ska dela rum med en liten tant som sätter på TV:n, något gräsligt amerikanskt – och se’n tittar hon inte!
Jag ber om antifoner och får eget rum! Det kallar jag omtanke.
Ska det nödvändigtvis finnas en TV i varje rum så får man väl göra som i U.S.A. (där varje säng har en TV) – se till att ljudet går via individuella lurar.
Nu kan jag inte för mitt liv förstå varför man inte kan klara sig utan TV en tid. Betraktar man det som ångestdämpande medel är det förståss billigare än med mer personal.
I övrigt får jag säga att det fyllde mig med glädje att vara på en avdelning med så god atmosfär. Jag fick en känsla av att personalen var mycket lyhörd – hade jag haft behov av att prata eller gråta hade jag nog bara behövt antyda det, och någon hade slagit sig ned hos mig.


SÅ JAG LETAT I GRÄSET
I HALLONBACKEN,

MEN JAG FINNER INTE NYCKELN


Att hitta ett förhållningssätt till sin ohälsa är svårt – men att hitta, inte ett, utan många förhållningssätt till sina vårdgivare (om man har lyckats införskaffa dylika) är ännu svårare. Jag använder mig av det fåniga begreppet vårdgivare – inte därför att det är bra, men därför att det framkallar en tämligen korrekt bild av vad jag menar, hos de allra flesta människor. Vård är i regel det minsta de ger – har man tur är personerna i fråga vänliga och skadar inte patienten.
Vad jag finner svårt efter att ha bråkats, skäktas och häcklats under många år, av den så kallade vården, är att lita till mig själv. Det vill till att man har långa starka fibrer för att klara det.
Om jag upptäcker att jag har grönt blod, ett hjärta som går baklänges och att jag får värk i vänster armbåge varje gång jag har brist på fenyletylamin är sannolikheten för att jag ska våga hävda det liten. Den professionella nedlåtenhet man ofta möts av är svårare att acceptera än krämporna.
Mitt första kriterium på en god läkare är att man ska kunna ställa vilka dumma frågor som helst utan att känna sig dum. Det är sällan man kan det.


I suppose one has a greater sense
of intellectual degradation after an
interview with a doctor than from
any human experience.
............................. Alice James


Att man ska tala om för sin läkare hur man mår kan ju tyckas som en självklarhet – och förmodligen gör jag det om jag bryter benet eller har lunginflammation. Men för den som under en längre tid levt med grönt blod och andra obskyra åkommor är det långt ifrån självklart.
Som jag ser det finns det tre vägar att gå.
Väg nummer ett – den jag redan berört, och den jag önskar att jag orkade gå – att framhärda som den obekväma patienten. Det svåra ligger inte i att vara obekväm utan snarare i att trots försäkringar om att man inte kan må som man mår, tro på sig själv och komma dragande med sitt gröna blod.
Väg nummer 2 är den enklaste vägen – och den jag vägrar att följa. Då ger man helt simpelt de svaren vårdgivaren vill ha.
Det tredje alternativet är en kompromiss, att ge väl valda, lättsmälta delar av problematiken vid lämpliga tillfällen. Nu är det ju tyvärr ont om lämpliga tillfällen inom vården vilket aktualiserar det gamla familjeskämtet att jag borde söka veterinär.



DEN FRISKE HAR TUSEN ÖNSKNINGAR — DEN SJUKE BARA EN.


En av otaliga klyschor, som är så korkad att bara en frisk kan komma på att säga det! Tänk om folk kunde avstå ifrån att uttala sig om sådan de inte vet ett smack om.
Tror friska människor verkligen att de sjuka är en annan ras, som slutar att önsketänka och fantisera bara för att de är sjuka?
Ett annat hurtfriskt tanklöst uttalande som fått mig att ryta till några gånger är:


HAR MAN BARA HÄLSAN, HAR MAN ALLT.


Livet vore bra torftigt om hälsan vore det enda som räknades!


You don't get to choose how you're going
to die, or when. You can only decide how
you're going to live now.
....................... Joan Baez