Bara några rader

Fler frågor droppar in, och svar kommer framöver — de flesta i mejl eftersom de känns högst privata. Men livet och jag går åt olika håll just nu, så det dröjer. Bakinlägget dröjer också, dels för att jag inte tycker att jag har så mycket att säga — men också därför att jag inte orkar tänka efter just nu.

Inger ta'r upp hur det är att leva med kronisk smärta — något som jag, tack och lov, inte har någon större erfarenhet av. Jag vet vad det vill säga eftersom jag under en period levde med oförklarliga och ohyggliga smärtor, men jag kan inte svara på en enda av Ingers frågor. Någon annan av er som har erfarenhet så berätta gärna.

Hur trött kan man bli frågar Bibbi. Tyvärr tror jag inte att det finns någon bortre gräns Bibbi — den förlamande tröttheten som är många sjukdomars siamesiska tvilling är gränslös. Jag tänkte på det i dag när jag vilade och låg obekvämt men inte orkade byta ställning.

Lyssnade på programmet Tendens, den här veckan sänds tre intervjuer med personer som är mycket isolerade. Jag har bara hört programmet om Gustav som är totalförlamad och tänker efterlyssna på de andra två.

Så pigg du ser ut!

Young woman asleep in a chair

Marie Louise Catherine Breslau

1856-1927

.

Förmodligen har de flesta av er fått höra det — råkar det vara en dag då man inte vill vara med längre, så känns det kanske inte så roligt. Kristina säger att hon inte vet hur man svarar på ett sån't påstående. Egentligen behöver man inte svara alls — överhuvud-taget måste man inte svara på andra frågor än de man vill svara på! Man lär sig snart vilka som verkligen vill veta hur man mår, och då kan man tala om så mycket som känns relevant. När folk säger att jag ser fräsch ut, brukar jag säga något i stil med att jag gillar att se fräsch ut.
Ofta tror jag att vänner och bekanta menar väl med den sortens kommentarer, tror att det är uppmunt-rande. Många kan inte hantera sjukdom och säger kanske tokiga saker utan att mena något illa med det. Jag förstår av era mejl att jag sluppit lindrig undan. Det händer att folk säger saker som "jag önskar att jag hade lika mycket tid att läsa som du". Då kan man ju påpeka att det skulle vara roligt att ha lika mycket energi som de har, eller att man önskar att man orkade läsa.
Värre tycker jag det är med de direkt elaka kommen-tarerna som många av er tydligen har erfarenhet av. Här finns tydligen hela skalan av spydiga grannar som tycker att det skulle vara trevligt att få betalt för att gå hemma till att om man verkligen är en god kristen så skulle Gud hela en. Personligen tycker jag att det sämsta man kan göra är att försvara sig. Småle och för in samtalet på något annat. Eller fråga hur de mår — få människor kan avstå från att fördjupa sig i sina egna krämpor.

Nästan alla av er berör hur jobbigt det kan vara med läkare — tyvärr har de flesta som är sjuka en längre tid, minst en skräckhistoria att komma med. Nämnder av olika slag är tämligen tandlösa, har läkaren inte amputerat fel ben så har man inte stora möjligheter att få upprättelse. Dessutom är det så in i norden jobbigt att hålla på att bråka, så de flesta av oss låter nog bli.
Kristina frågar hur det är att gå till en läkare man är bekant med. Det är näst intill omöjligt att svara på — det beror ju på vännen. Själv har jag undvikit det under åren, fast just nu är min läkare en väninna. Vi har känt varandra se'n studietiden, och det funkar bra. Risken är kanske att man inte vill vara tjatig och bara prata sjukdom, utan glider över på trevligare ämnen.

Hushållsarbetet är något vi alla kämpar med — för det mesta i motvind. Alla tolererar kanske inte lika mycket dammtussar som jag gör — men min överlevnadsstrategi är genvägar. Kristina, jag tycker absolut att du ska köpa en bakmaskin. Du är inte en sämre husmor, eller människa, för att du inte knådar brödet för hand. Jag bakar för hand ibland, men en bakmaskin är suverän när man inte orkar med hantverket. Nästan ingen disk blir det — och när man lärt sig sin maskin finns det oändliga möjligheter.