Gåvor

  bild från nätet

Det är många med Carina som undrar vad man kan ta’ med sig när man går på sjukbesök. Det är inte länge sen jag talade med en väninna som tyckte det var svårt att hitta på något passande, nu när så många avdelningar inte vill att vi har blommor med oss. 

En av de trevligaste presenterna jag har fått, var några fröpåsar. Det fick mig att se fram emot att få komma hem och så, särskilt som jag visste att jag behövde hålla mig stilla ett bra tag sen jag kommit hem.

Andra presenter jag kommer ihåg är en tvål — doften av just den sortens tvål är för evigt förknippad med sjukhus. Musik är alltid roligt att få, jag har fått både på kasetter (oj så länge sen) och CD.

Som så många föreslår är böcker bra presenter — är man för trött eller sjuk för att läsa, är vackra böcker noveller eller lyrik kanske ett bra alternativ till romaner. Bland fackböckerna finns också mycket att välja på, kokböcker, böcker om trädgårdsskötsel, stickbeskrivningar, eller varför inte en bok om origami med en bunt papper till.

Brevpapper eller korrespondenskort och ett häfte frimärken, kan väl vara lämpligt om personen i fråga fortfarande ägnar sig åt så ålderdomliga sysselsättningar som att skriva brev. Och då passar kanske också ett skrivunderlägg bra — att sitta i sängen och skriva kan vara lite knepigt annars.
En snygg burk fylld med pennor, och en lika snygg ask med kautschuk, gem och gummisnoddar är alltid bra att ha.

Vackra anteckningsböcker tycker jag alltid är roligt att få — och det händer att jag gör sådana åt vänner, sjuka såväl som friska. Då brukar jag passa på att skriva och rita i dem också.

Ätbara saker är väl nästan alltid välkomna. Gäller bara att hålla reda på vad personen får och kan äta. Jag har sett hur man smusslat med choklad och godis trots att det varit kontraband — urkorkat!
Druvor är för mig den klassiska sjukhusförningen, men all frukt är ju bra — men jag tror att man ska komma ihåg att man oftast blir så välfödd på sjukhusen att för mycket ätbart kan hinna att bli dåligt.

Många av de här sakerna är ju så lätta att man kan skicka dem om man inte bor i närheten av den sjuka — eller om patienten inte är trakterad av besök. För att bli ihågkommen är alltid roligt, och det behöver ju inte vara presenter, ett vackert kort med en hälsning är också roligt att få.


Presentkort på olika behandlingar, som massage, manikyr & pedikyr är ju en verkligt god idé — det kan naturligtvis utökas till olika begivenheter som mottagaren kan tänkas vara intresserad av.

• hårschampo och hårspännen 
• te och en fin mugg — sjukhusets te kan man gott leva utan
• tidningar och tidskrifter av alla slag — eller till och med en prenumeration kan ju vara trevligt att få.

Dyrar blir det ju om man ger sig in på kläder, men schalar, tofflor, morgonrockar eller olika mjukiskläder är ju alltid välkommet för den som är sjuk.

Det här inlägget har jag fått ihop med hjälp av några av kommentatorerna på bastmattan — tack för hjälpen!

Osynlig sjukdom

Sick Looking Patient and Her Nurse
D. Euesbio

Alla sjuka ser inte sjuka ut.
Därför infördes 2002, i U.S.A., något som kallas "National Invisible Chronic Illness Awareness Week". Rest Ministries är organisationen bakom denna vecka. En organisation med kristna förtecken.
Följ länken ovan om du vill läsa de dagliga artiklarna i ämnet den här veckan.
Rest Ministries är en aktiv organisation,riktad i första hand till kroniskt sjuka, där den hugade kan hämta information och inspiration dagligen.

Bara några rader

Fler frågor droppar in, och svar kommer framöver — de flesta i mejl eftersom de känns högst privata. Men livet och jag går åt olika håll just nu, så det dröjer. Bakinlägget dröjer också, dels för att jag inte tycker att jag har så mycket att säga — men också därför att jag inte orkar tänka efter just nu.

Inger ta'r upp hur det är att leva med kronisk smärta — något som jag, tack och lov, inte har någon större erfarenhet av. Jag vet vad det vill säga eftersom jag under en period levde med oförklarliga och ohyggliga smärtor, men jag kan inte svara på en enda av Ingers frågor. Någon annan av er som har erfarenhet så berätta gärna.

Hur trött kan man bli frågar Bibbi. Tyvärr tror jag inte att det finns någon bortre gräns Bibbi — den förlamande tröttheten som är många sjukdomars siamesiska tvilling är gränslös. Jag tänkte på det i dag när jag vilade och låg obekvämt men inte orkade byta ställning.

Lyssnade på programmet Tendens, den här veckan sänds tre intervjuer med personer som är mycket isolerade. Jag har bara hört programmet om Gustav som är totalförlamad och tänker efterlyssna på de andra två.

Så pigg du ser ut!

Young woman asleep in a chair

Marie Louise Catherine Breslau

1856-1927

.

Förmodligen har de flesta av er fått höra det — råkar det vara en dag då man inte vill vara med längre, så känns det kanske inte så roligt. Kristina säger att hon inte vet hur man svarar på ett sån't påstående. Egentligen behöver man inte svara alls — överhuvud-taget måste man inte svara på andra frågor än de man vill svara på! Man lär sig snart vilka som verkligen vill veta hur man mår, och då kan man tala om så mycket som känns relevant. När folk säger att jag ser fräsch ut, brukar jag säga något i stil med att jag gillar att se fräsch ut.
Ofta tror jag att vänner och bekanta menar väl med den sortens kommentarer, tror att det är uppmunt-rande. Många kan inte hantera sjukdom och säger kanske tokiga saker utan att mena något illa med det. Jag förstår av era mejl att jag sluppit lindrig undan. Det händer att folk säger saker som "jag önskar att jag hade lika mycket tid att läsa som du". Då kan man ju påpeka att det skulle vara roligt att ha lika mycket energi som de har, eller att man önskar att man orkade läsa.
Värre tycker jag det är med de direkt elaka kommen-tarerna som många av er tydligen har erfarenhet av. Här finns tydligen hela skalan av spydiga grannar som tycker att det skulle vara trevligt att få betalt för att gå hemma till att om man verkligen är en god kristen så skulle Gud hela en. Personligen tycker jag att det sämsta man kan göra är att försvara sig. Småle och för in samtalet på något annat. Eller fråga hur de mår — få människor kan avstå från att fördjupa sig i sina egna krämpor.

Nästan alla av er berör hur jobbigt det kan vara med läkare — tyvärr har de flesta som är sjuka en längre tid, minst en skräckhistoria att komma med. Nämnder av olika slag är tämligen tandlösa, har läkaren inte amputerat fel ben så har man inte stora möjligheter att få upprättelse. Dessutom är det så in i norden jobbigt att hålla på att bråka, så de flesta av oss låter nog bli.
Kristina frågar hur det är att gå till en läkare man är bekant med. Det är näst intill omöjligt att svara på — det beror ju på vännen. Själv har jag undvikit det under åren, fast just nu är min läkare en väninna. Vi har känt varandra se'n studietiden, och det funkar bra. Risken är kanske att man inte vill vara tjatig och bara prata sjukdom, utan glider över på trevligare ämnen.

Hushållsarbetet är något vi alla kämpar med — för det mesta i motvind. Alla tolererar kanske inte lika mycket dammtussar som jag gör — men min överlevnadsstrategi är genvägar. Kristina, jag tycker absolut att du ska köpa en bakmaskin. Du är inte en sämre husmor, eller människa, för att du inte knådar brödet för hand. Jag bakar för hand ibland, men en bakmaskin är suverän när man inte orkar med hantverket. Nästan ingen disk blir det — och när man lärt sig sin maskin finns det oändliga möjligheter.

Ett osammanhängande inlägg

Rest

Frederick Carl Frieseke

1874-1939

.

Jag sitter här och läser era mejl och vet knappast vilken ände jag ska börja i.
Som jag skrev i en kommentar till L.K. är jag inte särskilt organiserad — bra dagar är jag lite bättre på det än andra dagar.
Du skulle ha varit här i dag, morgonen har gått åt till att leta efter ett viktigt papper — ett sån't som bara inte får försvinna. Jag har en "viktig låda", där hamnar allt som inte får komma bort — och som jag ska ta' itu med en annan dag. Det är en obehaglig låda, när jag väl tittar i den upptäcker jag att en annan dag för det mesta var i förra veckan — eller förra månaden. Pappret är fortfarande borta.

Flera av er talar om patientföreningar, men har man inte en diagnos — eller har man en extremt ovanlig sjukdom är det inte ett alternativ. Själv är jag inte intresserad av den sortens umgänge. Jag kan förstå att det finns de som brinner för att hjälpa sina medmänniskor, och vill förbättra situationen för andra patienter — men även om det funnes en patientförening för mig, så har jag inte den energin som krävs för att vara aktiv i en förening.
Men finns det en patientförening för just din sjukdom, så kan du ju alltid ta' reda på vad de ägnar sig åt — har de möten, så gå på ett och se om det passar dig. Jag vet de som tycker att det är ett enormt stöd.

Vänner och arbetskamrater, talar många om som ett problem. Jag är rädd för att jag inte har mycket att komma med där. Förmodligen har jag ovanligt bra vänner — vänner som vet hur jag vill ha det och som rättar sig efter det. Och att det fallit bort några sörjer jag inte, slutar någon att ta' kontakt bara för att du är sjuk — då är det inte mycket till vänskap.
Men glöm inte bort att svår sjukdom kan vara svårt att handskas med — även för goda vänner. Det väcker känslor och frågor som inte alla orkar hantera.

Bibbi talar om sorgen över att inte orka handarbeta i samma utsträckning som tidigare. Så väl jag känner igen allt du säger. Jag önskar att jag kunde ge dig goda råd och uppmuntran, det enda jag har att komma med (och som förmodligen inte är så uppmuntrande) är att man vänjer sig. Jag har min verkstad kvar och hoppas mot allt förnuft att jag i en framtid ska kunna arbeta lite. Inte för att försörja mig — men för mitt eget nöjes skull.

Bibbi frågar också vad jag tycker är svårast. En fråga som jag tror att jag besvarar olika beroende på när jag får den.
Naturligtvis saknar jag möjligheten att resa. Och att improvisera, ska jag göra något annat än att hasa omkring här hemma så kräver det planering.

Agneta säger att hon inte kan acceptera sin sjukdom. Jag trodde länge att om jag accepterade min sjukdom så gav jag upp — men så är det ju inte. Man ger inte upp i första taget, kanske ger vi upp tillfälligt, men jag tror att de flesta av oss kommer igen tämligen snabbt. Men att inte acceptera sin situation, att hela tiden streta emot, ta'r förfärligt mycket kraft — kraft som vi behöver för att hantera vår situation.

Att tackla vardagen

GRANDMA ASLEEP.
Grandma dear has gone to sleep;
See how still the children keep!
Little Johnny leaves his toys,
And, without a bit of noise,
Rests his book on grandma's lap
While she takes her peaceful nap;
Darling Mabel on the floor
Sits all quiet and demure;
And old pussy tries to be
Just the stillest of the three.
................................ Jane Oliver

.

De flesta frågor jag får rör hur man klarar av var-dagen om man har en kronisk sjukdom — och då menar man både rent praktiskt hushållsarbete och känslomässigt.
Eftersom vi alla är så olika har jag tvekat, innan jag satte mig ned för att svara på de här breven. Jag, lika lite som någon annan, är ju normgivande — och det är min fasta övertygelse att var och en måste hitta sin egen väg när det gäller att tackla livet och de svårig-heter vi möter. Dessutom är jag ingen sympatisk gul-lig liten tant — jag har en makaber humor och kan vara rätt rå — som besitter svar på livets alla frågor.
Visst kan det tyckas orättvist att en del av oss får käm-pa på i motvind, medan andra är friska och starka och kan göra vad de vill. Men vem har sagt att god hälsa är en rättighet? Ingen av oss föds med en ga-rantisedel i nypan som garanterar oss hälsa och framgång. Med detta sagt, som en varning, tänkte jag ägna mig åt en del praktiska problem.

.

När jag var som sjukast, bestämde jag mig för att om jag hade bra dagar, skulle jag inte slösa bort dem på städning — utan då skulle jag göra något roligt. När tiden gick och jag insåg att sjukdomen var kronisk, blev jag tvungen att tänka om. Det är en klar fördel att inte vara pedant när man inte orkar städa. Men jag tror också att man får tänka efter varför man städar — och vem man städar för. Jag ger blanka 17 i om grannen har blankare fönster och golv än vad jag har.
Gapa inte över för mycket i taget! Jag städar sällan mer än ett rum åt gången, och ibland inte ens det. OK, jag erkänner villigt att jag suckar tungt när högarna växer och dammråttorna växer till alligato-rer, men jag har lärt mig att inte "vara duktig" och göra saker som jag inte orkar.



När det gäller matlagning använder jag mig av sam-ma strategi — ingen utklädd mat, och piffiga upplägg-ningar. Kanske är det lättare för mig än för många andra, eftersom mat inte är särskilt viktig för mig, annat än som näringskälla. Jag tycker det är lika trevligt att umgås över ett fruktfat som över tjusiga maträtter. Det är vännerna inte maten som är det väsentliga.
Men visst lagar jag mat, oftast utan genvägar. För det mesta innebär det att jag plockar fram vid ett tillfälle, mäter upp och förbereder vid ett annat — för att slutligen foga ihop det till en rätt lite senare. Matrester är det bästa jag vet, det stör mig inte det minsta att äta samma mat flera da'r i rad. Eftersom vi är ett litet hushåll, är det oftast enklast att laga till mer än vi behöver, och frysa in det som inte går åt i lagom stora portioner för trötta dagar.

Det här blev längre än jag tänkt mig. De mer komp-licerade tankarna kring den känslomässiga delen av livet som kroniker, får jag ta' en annan dag.
Läser igenom vad jag skrivit, och tycker det verkar löjligt självklart allt jag sagt — men jag har som sagt, inga patentlösningar. Mitt bästa råd är att göra som Grandma här ovan. Ge katten i ungarna och den eventuella oredan, vila när du behöver det. Orkar du göra något roligt så gör det!.

Ska tänka på saken

Svar till Agneta, Bibbi och Lena

.

The Anaemic Lady, 1660-1669

Samuel van Hoogstraten

1627-1678

Jag måste få lite betänketid — jag har länge betraktat den här bloggen som avslutad. Tror att det någon-stans står att läsa om dess tillkomst, så jag tänker inte bli långrandig och upprepa mig här. Men jag får en del frågor liknande dem ni ställt, så jag inser att det finns många i vår situation som har undringar. Ge mig några dagar, så får jag se vad jag kommer fram till.

Portar och pumpar

Två av mina besökare har funderingar kring portar och pumpar. Jag talar alltså om att leva med en port-à-cath och att själv administrera droppen med hjälp av en pump i stället för att gå omkring med en dropp-ställning.
Både Carina och Birgitta, som bett mig skriva om detta, har tydligen haft problem med att få svar på sina frågor från vårdpersonalen. Det är upprörande men tyvärr rätt vanligt. Själv fick jag kämpa för att få sköta allt själv – och länge var jag tjudrad vid en droppställning innan jag fick min pump.
Byråkratin först, för att få en pump gäller det att ha en läkare som inser hur viktigt det är att slippa sitta fast vid en stolpe, och som skriver en rekvisition. Det är dyra grejor – men med tanke på att jag klarar mig helt på egen hand så blir det ändå billigare för vården i längden.
Första gången man använder pumpen behöver man hjälp med att programmera den, manualen är inte alldeles enkel att förstå, och den måste ju anpassas till medicineringen. Man måste alltså ha en sjuksköterska att vända sig till – men jag anta'r att ni båda hör till ett palliativt team.
Att sätta droppet är enkelt – bry er inte om att många inom vården hävdar att man inte kan göra det själv! Man måste inte alls ligga ner, jag står framför en spegel, det går utmärkt!
Men även här måste en sköterska lära ut hur man gör – och se till att man gör rätt.
Det som jag tycker är jobbigast är att se till att jag alltid har allt material hemma som krävs – det är en del del småplock att tänka på och det gäller att ha framförhållning, eftersom det kan haka upp sig med leveranser.
Kan det gå snett? Ja, det kan det. Portar kan strula, jag hade en del problem med min första port. Men alla små problem vägs upp av att slippa anlita vården och att kunna röra sig fritt också när jag har dropp. Även om jag försöker att hålla mig hemma och någorlunda stilla när jag har dropp så kan jag ge mig ut på vift med pumpen i sin ryggsäck – jag har ännu inte blivit tagen för själmordsbombare. Pumpen surrar ju lite diskret och så syns ju slangen, så det händer att folk frågar vad jag har i ryggsäcken. Att köra den på natten är kanske det bästa – då har man inga som helst problem med den. Fast det är ju inte alltid det räcker.

Kort rapport

Mette, du är inte ensam om att vilja höra mer. Kruxet är att det finns så lite att berätta. Det här har ju aldrig varit avsett som en hälsorapport, utan en mycket subjektiv berättelse om vådan att behöva anlita sjukvården. Från början en handskriven tänkebok som så många ville läsa att jag till slut förde över det mesta av materialet hit.
Nu när jag klarar mig på egen hand är livet tämligen enahanda och att föra någon slags journal över dropp och det allmänna dagsläget är inte aktuellt.
Möjligtvis kommer något att hända om ett par månader och i så fall återkommer jag.

En märklig korreografi

Det är inte senaste årsmodellen på den stolpe landstinget tillhandahåller att hänga droppflaskan på! Misstänker starkt att den har stått i ett förråd i många år. Den är inte bara svårkörd – övre delen sjunker under dagen långsamt ned i den undre och inte svänger den runt av sig själv. Jag får springa runt den med jämna mellanrum när slangen blir för kort. Det kan bli en märklig korreografi.
Kanske är det så livet är – man är tjudrad vid en, förhoppningsvis säker, stolpe – allt vad jag gör kretsar kring denna stolpe. Jag kan ta den med mig, men bara en bit.

Eftersom jag bara har en stolpe, på undervåningen, ser jag ut som frihetsgudinnan när jag rör mig på övervåningen mellan diverse spikar och krokar på väggarna. Ibland kommer jag på mig själv med att gå med dropppåsen tryckt mot bröstet medan jag håller tekoppen över huvudet.

På Sladden; nu sedan jag fått min portabla pump är stolpen tack och lov ett minne blott.

UP-HILL

UP-HILL

Does the road wind up-hill all the way?

Yes, to the very end.

Will the day's journey take the whole long day?

From morn to night, my friend.

But is there for the night a resting-place?

A roof for when the slow dark hours begin.

May not the darkness hide it from my face?

You cannot miss that inn.

Shall I meet other wayfarers at night?

Those who have gone before.

Then must I knock, or call when just in sight?

They will not keep you standing at that door.

Shall I find comfort, travel-sore and weak?

Of labour you shall find the sum.

Will there be beds for me and all who seek?

Yea, beds for all who come.
Christina Rossetti

78

Visst kan livet understundom kännas som en lång uppförsbacke – men nog är det bättre än om det skulle gå utför med en!
Har man strävat uppåt några år får man dessutom sin belöning i form av en hissnande vy.

Ensamhet

Det är med ensamhet som med sysslolöshet – självvald är båda delarna en sann njutning – påtvingad en pina.
Båda delarna har upptagit mina tankar på sistone.
Ensamheten därför att flera av mina vänner känner sig ensamma och tagit upp ämnet. Som alltid dyker en fråga upp ofta när man blir uppmärksam på den. Hittar en artikel om ensamhet i Svenska Journalen 1948 av Bo Strömstedt. Läser man biografier är det påtagligt hur ensamheten funnits i människors liv – mer eller mindre uttalat.
Nuförtiden känner jag mig sällan ensam – men jag vet hur smärtsamt det kan vara. Det är sysslolösheten som uppta’r en stor del av mina tankar och min tillvaro.
Det är svårt när man svämmar över av idéer och lust att göra något – och sedan är hänvisad till sådant som går att utföra i sängen eller fåtöljen.

Nuförtiden kräver jag lååååååånga startsträckor – det är väl snart en månad se’n jag tog hem min marudai från verksta’n. Igår började jag mäta upp garn. Men bara till fyra bobiner – 16 ska jag ha. Har bestämt mig för mitake gumi.

Wenn man Genau weiß,
Was man machen wird,
Wozu soll man es machen.
P. Picasso

Being solitary is being alone well: being alone luxuriously immersed in doings of your own choice, aware of the fullness of your own presence rather than of the absence of others.
Alice Koller

Saint Anthony

Dear Saint Anthony come around something is lost and can't be found.....
Dear Saint Anthony come around my button box is lost and can't be found....

Möjligtvis lyssnar St Anthony till mig – men han svarar mig definitivt inte! Hjälper han bara katoliker? Och det är inte bara mina favoritknappar som är spårlöst försvunna – en utskrift av Lady Shalott har sällat sig till knapparna. Liksom ett antal tankar och idéer jag hade.
Kan det vara Lånarna?

Nu har jag städat mitt skrivbord
och lagt papper i lådor och fack
och satt utkast och infall i pärmar
så nu är här så propert, ack,

nu är här så rent och prydligt
och allt har så snyggt stuvats ner
att redan idag är det tydligt
att jag aldrig hittar det mer.
Alf Henrikson

Nej, det utsätter jag mig inte för!



There was no need to do any housework at all.
After the first four years the dirt doesn’t get any worse.
Quentin Crisp

Intressant att se hur alla dessa bokmärksflickor putsar, fejar och snyter ungar – medan pojkarna ägnar sig åt riktigt karlgöra som att smida, mura eller möjligtvis arbeta i trädgården.

Hälsan tiger still

HÄLSAN TIGER STILL

av Merete Mazzarella

Hälsa är ett labilt jämviktstillstånd med dålig prognos." Den definitionen har jag tagit till mig närmast i protest mot Världshälsoorganisationens definition som går ut på att hälsa skulle vara ett tillstånd av totalt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, för när upplevde någon av oss senast något sådant? Är det inte snarast en definition på lycka? Och låter det inte dessutom egendomligt stillastående, som att ligga i ett varmt bubbelbad? (Också sin lycka skulle man väl noga taget vilja tänka sig som mera aktiv?)

Gudskelov finns det fler definitioner som är både mer realistiska och mer dynamiska än Världshälsoorganisationens och en av dem är den tyske filosofen Hans-Georg Gadamers.

Av Gadamer föreligger nu på svenska "Den gåtfulla hälsan.Essäer och föredrag" i svensk översättning av Jim Jakobsson och med ett efterord av Fredrik Svenaeus. Gadamer kan sägas vara en auktoritet på hälsans område redan av den anledningen att han själv levde så länge - han föddes 1900 och dog 2002 och var verksam in i det sista – men han var också en framstående hermeneutiker som genom decennierna brottades med den filosofiska förståelsens grundvillkor: vad innebär det egentligen att möta ett konstverk, en text eller rätt och slätt en annan människa?

Gadamer konstaterar att det är sjukdomen inte hälsan, som tränger sig på: hälsan kräver inte vår uppmärksamnet, den Tiger still. Hälsan är livets rytmik, ett oavbrutet skeende i vilket jämvikten hela tiden på nytt stabiliseras. Här har vi andningen, ämnesomsättningen, sömnen, tre rytmiska fenomen som tillsammans åstadkommer liv, energiuppbyggnad och återhämtning.
0
Men trots sin gåtfullhet visar sig hälsan ändå i att vi blir företagsamma och upptäcktslystna och glömmer oss själva så att vi knappt känner av strapatser och ansträngningar: "Hälsa är inte ett tillstånd som man upplever inom sig, introspektivt. Det är snarare ett slags närvaro, ett vara i världen, en samvaro med andra människor; ett akivt och fruktbart engagemang med det som är viktigt i livet.

"Hälsa är en balans där kropp och själ självklart hör ihop: kroppen är det levande, själen det livgivande. Hälsa hör ihop med helhet — och också med helande. Gadamers hälsobegrepp är nämligen både realistiskt och dynamiskt också i den meningen att det inte utesluter sjukdom: hälsa är snarare att kunna bli sjuk och sedan åter bli frisk.

Sjukdom har i dubbel bemärkelse att göra med fall: för läkaren är patienten ett fall ur medicinsk synvinkel, ett exempel på en eller annan lagbundenhet, för patienten själv innebär sjukdomen ofta att hon tappar fotfästet, att hon faller ur sina vardagliga sammanhang, att hon förlorar kontakten med omvärlden, medmänniskorna. Eller som Rainer Maria Rilke skrev i en av sina sista dikter när han i en ålder av sextio år låg döende på ett sjukhus i Schweiz och hade svåra smärtor: "0 liv, o liv; att få vara där ute."Ser man närmare på orden "återhämtad" och "återställd" så inser man att de noga taget har att göra med att man kommer tillbaka till den plats i tillvaron man hade innan man blev sjuk.
0
Gadamer formulerar också sina krav på den moderna medicinen. Han kräver ingalunda att den ska kunna "återhämta"eller "återställa" alla patienter, men däremot att den inte ska glömma att den inte bara är naturvetenskap utan också hermeneutik. Den kliniska praktiken får inte enbart inrikta sig på sjukdomen utan måste fokusera människan och hennes meningsfyllda livssammanhang i deras helhet, den måste vara läkekonst. Eller som Fredrik Svenaeus sammanfattar det i efterordet: "Patienter är inte texter men de är talande, tänkande, kännande individer som är inbäddade i mellan-mänskliga sammanhang.

"Han betonar betydelsen av den konkreta beröringen — "I 'behandlingen kan man fortfarande bokstavligen höra handen, den kunniga, övade handen, som känner sig fram över vävnaden och förstår." – och av samtalet, i första hand det samtal där läkare och patient helt enkelt möts människa mot människa och där patienten för en stund får glömma att hon är patient.

Han påminner också om det riskabla i att stirra sig blind på medicinska värden, blodtryck, sänka, svalgprov: vad man riskerar att glömma är nämligen det viktigaste värdet av dem alla, patientens egenvärde.
0
Det är ju lätt att hålla med Gadmer punkt för punkt och han är mycket riktigt långtifrån den ende som i mer än ett decennium har argumenterat för läkekonst som ett komplement till de rent biomedicinska perspektiven: undervisning i både etik och samtalsmetodik har fått allt större utrymme i läkarutbildningen – i Sverige liksom på andra håll – och ofta finns det numera dessutom kurser i humanistiska ämnen, till exempel litteratur.

Men vad Gadamer förefaller att ha glömt att beakta är att det kan finnas sjuka som inte nödvändigt vill bli friska, det vill säga sjuka för vilka själva sjukdomen är det som ger sammanhang och mening i tillvaron. För dem kan det viktigaste vara att få en diagnos för diagnosen ger i sin tur en känsla av kontroll och gör det möjligt att kräva omsorg och stöd från omgivningen.

Karin Johannisson har skrivit om hur diagnoser uppstått som svar på sociala beställningar och hur emotionella tillstånd förvandlats till medicinska problem. På 1700-talet var det hemlängtan – nostalgi – som blev definierad som en sjukdom och på 1880-talet kom diagnosen neurasteni som namn på ett tillstånd av kronisk trötthet, melankoli och diverse diffusa symptom som i första hand drabbade den moderna individen som ambitiöst kämpade för framsteg och utveckling, det vill säga medelklassens män.
0
I “Boken om San Michele” skriver Axel Munthe med raljant nedlåtenhet om de bortskämda och uttråkade italienska societetsdamer som var hans patienter när 19OO-talet var ungt: "De tycktes känna sig illa till mods när jag sade dem att de såg riktigt krya ut, och att deras hy hade frisk färg men de kvicknade till när jag tillade att deras tunga var dålig vilket vanligen i var fallet. Min diagnos i de flesta dylika fall var för mycket mat, för mycket sötsaker under dagen, för tunga middagar på kvällen."

Den diagnosen höll Munthe emellertid för sig själv: åt patienterna sade han nämligen att de led av appendicitis – blindtarmsbesvär. Länge var marksinnorna och grevinnorna mycket nöjda – de kunde till exempel hänvisa till sin appendicits när de ville slippa ligga med sina män – men när det blev möjligt att utföra blindtarmsoperationer måste diagnosen bytas ut. Munthe, fick hjälp från högre ort: “Fakulteten förlorade ingen tid, en ny sjukdom lanserades genast på marknaden – ett nytt ord präglades, ett gyllene ord – colitis! Det var en nätt och bekväm åkomma, trygg för kirurgens kniv, alltid till hands när den behövdes, för allas smak.

”Om Munthe någon gång fick för sig att vilja friskförklara en patient gick han försiktigt till väga. Berövade man någon hennes colitis alltför hastigt var det fara värt att den ersattes av morfin eller en älskare, konstaterar han, men inför en sommarvistelse på landet kunde det vara värt att försöka ersätta colitisen med en knähund som trots allt lämpade sig bättre för lantlivet.

Om Munthes patienter kan man konstatera att de var missnöjda med den plats i tillvaron där de hörde hemma – eller ansågs höra hemma – och därför ville slippa "återhämtas” eller "återställas": det ligger nära till hands att gissa att någonting liknande gäller åtminstone en del av de otaliga som i dag är sjukskrivna i fibromyalgi eller utmattningssyndrom.Men frågan är om inte exemplet Munthe inbjuder till ytterligare en invändning – eller i varje fall problematisering – av Gadamers utomordentliga resonemang, nämligen den att läkekonsten i större utsträckning än biomedicinen inbjuder till manipulation, till karismatiskt charlataneri.

MERETE MAZZARELLA DN
3 augusti 2003

Observera att rödmarkeringarna är mina.

Tack Q för att du uppmärksammade mig på att halva inlägget trillat bort. Undrar om det hänt på fler ställen? Så här kommer det igen.

ÄR HÄLSA ETT NORMALTILLSTÅND?
Med anledning av ovanstående artikel.

Jag tror aldrig att jag hört hälsa definieras av en icke-frisk person — kanske är det därför jag ännu inte mött en definition som jag kan ta' till mig.

För oss som är sjuka tiger hälsan inte still. De dagar vi kommer "above the normal level of dysfunction" är dagar vi med glädje noterar och minns!
Det vore förfärligt sorgligt om hälsa är en förutsättning för "samvaro med andra människor, ett aktivt och fruktbart engagemang med det som är viktigt i livet".
Personligen är jag inte så säker på att det finns en allmängiltig definition på begreppet hälsa. För mig är hälsa det tillstånd då jag orkar göra mer än vad jag orkar nu — att dagligen slippa välja mellan att vara hel och ren och att läsa en bok.
Det är klart att man tappar fotfästet emellanåt — men det drabbar såväl friska som sjuka. Och inte behöver man tappa kontakten med omvärlden och sina vänner bara för att man är sjuk. Det sociala livet förändras ju konstant för alla människor — och tappar jag kontakten med somliga är de förmodligen inte mycket att ha till vänner.

Om läkekonst i motsats till läkarvetenskap talar också Clarence Blomquist i sin "Medicinsk etik". Får bestämt leta fram den — har en känsla av att jag tyckte att han uttryckte det så väl.

Jag har svårt att förstå indelningen av en värld med patienter och icke-patienter. Bör inte alla möten mellan människor vara just möten mellan människor. Och bör vi inte alltid minnas att alla människor har ett egenvärde. Svenaeus resonemang ("Patienter är inte texter men de är talande, tänkande, kännande individer som är inbäddade i mellan-mänskliga sammanhang"... "I 'behandlingen kan man fortfarande bokstavligen höra handen, den kunniga, övade handen, som känner sig fram över vävnaden och förstår." – och av samtalet, i första hand det samtal där läkare och patient helt enkelt möts människa mot människa och där patienten för en stund får glömma att hon är patient.) låter som om läkaren av ren godhet sänker sig till patientens nivå. Detta bör man ha lärt sig på dagis — kan man det inte när man börjar läsa medicin är jag rädd för att det är för sent.
Det är föresten inte bara vårdpersonal som ska visa patienten respekt — patienterna måste också hålla i minnet att personalen är "människor inte texter men de är talande, tänkande, kännande individer som är inbäddade i mellan-mänskliga sammanhang."
Det är länge sedan jag läste Munthe — jag har en känsla av att jag då inte fann honom odelat sympatisk, men jag minns inte att han så oförblommerat visade sitt förakt för patienterna. Ett förhållningssätt som man tyvärr fortfarande möter då och då.
Jag kan inte förneka "att det kan finnas sjuka som inte nödvändigtvis vill bli friska, det vill säga sjuka för vilka själva sjukdomen är det som ger sammanhang och mening i tillvaron" men här är man ute på murken is. De flesta av oss är nog lite för snabba när det gäller att döma, och fördöma våra medmänniskor.
Vi lever i ett samhälle där det är fint att ha cancer men där man får skylla sig själv om man råkar få en mer oglamorös sjukdom — för att inte tala om alla som inbillar sig att de har fibro eller ME!
Får mig att tänka på den roliga historien: "Kapten, simulanten dog i natt".
Alltför många "simulanter" har hunnit dö innan man kliniskt och objektivt förstått att de verkligen led av "en riktig sjukdom". (Med Mattas tonfall).

Läsning

Flera av mina vänner har sagt att du måste läsa “Tisdagana med Morrie”. Nu är jag ju så’n att om någon säger att jag måste läsa en viss bok så gör jag det i nio fall av tio inte. Ibland kan det vara dumt – efter tio eller tjugo år råkar jag på boken och undrar varför jag inte läst den förr. Fast för det mesta är det nog tvärt om – jag är glad att jag inte ödslat tid på den.
“Tisdagana med Morrie” är en så’n “du-måste-läsa-bok”. Men den fanns på bibban och jag tog den i fall att…
Och vad ska jag då säga. En stunds god och tänkvärd läsning – men enastående, nej.
Visst är det en bok som får en att tänka – men egentligen inga nya tankar. Den föder inte heller några nya tankar, snarare bekräftar det en del tänka tankar – och natur-ligtvis håller jag med om allt – nästan allt – Morrie säger.
Men jag kan inte frigöra mig från att författaren är en uppblåst liten människa. Får se’n veta av Patricia att han är Bush-anhängare och påskyndare av Irak kriget.




Jag försöker att läsa en artikel. Kommer till rad tre – vad är det jag läser. Börjar om. Kommer till rad fem – förstår inte vad jag läser. Går och lägger mig. Nästa dag börjar jag från början, igen.
Fjärde dagen kommer jag igenom artikeln. Den var inte svår.

När jag som barn lånade böcker, valde jag i första hand tjocka böcker – var texten dessutom liten, så var valet givet.
Jag räknade orden i artikeln som tog mig fyra dagar att läsa.
Den hade 492 ord.






Alla åren i vården tyx ha påverkat Kerstins hörsel. Jag berättade vilka böcker jag lånat. Hon tyckte att ”Valfrihet och jäklighet i vården” lät intressant!

Jag vill ju gärna tro att efter alla år i vården så ska jag blivit så van, eller ska jag säga härdad – sensibiliserad kanske – att jag inte längre ska bli besviken på dess brister. Men så fungerar det tyvärr inte. Det gör lika ont nu, som för tio år sedan att bli sviken.

So many come to the sickroom thinking of themselves as men
of sience fighting disease and not as healers with a little
knowledge helping nature to get a sick man well.
Auckland Geddes

Det finns gott om trevliga läkare, förmodligen en hel del skickliga läkare och en handfull som har god empatisk förmåga – men kombinationen trevlig, skicklig och empatisk är ytterst sällsynt. Jag kan räkna alla dem jag träffat på ena handens tumme.
Och ännu har jag inte träffat någon jag litar på.

I suppose one has a greater sense of intellectual degration after
an interview with a doctor than from any other human experience.
Andy Roony


Hälsa är fördragbart lidande.
Kathy Ericsson

Man kan ju fråga sig hur mycket lidande den goda professorn varit utsatt för. Som jag sagt så många gånger förr så orkar man alltid lite till – och vad är valet? Menar hon att när suicid är det enda alternativet så har jag uppnått ohälsa?

Han ser lite handfallen ut läkargossen (inte särskilt ovanligt) undrar om nalle varit så obetänksam att han skaffat sig en krämpa som inte står i de medicinska läroböckerna.

Only the mediocre man is always at his best.
S. Maugham

Ja, medioker är jag då rakt inte – i alla fall inte om detta är kriteriet.

WHY WORRY?

Why worry, you are either ill or well,
If you are well you have nothing to worry about,
If you are ill you will either get better or die.
If you die you will either go to heaven or hell.
If you go to heaven you have nothing to worry about,
If you go to hell, you will be so busy greeting old friends
You will not have time to worry, so, why worry?

anonym - åtmistone för mig okänd författare

Vita skyar

…vita skyar vandra som lyckliga tankar och allt är stilla…
J. Fridegård

Vilken dag! Sitter i skuggan och njuter av livet och av tornseglarna.
Undrar hur gammal en tornseglare kan bli – är det samma par som återvänder till vårt hus varje sommar – i så fall, vad händer när de dör – är våra takpannor ett fideikommiss?

Den som ombesörjer vädret över Udden har uppenbarligen inte lyssnat på väderleksrapporten – vi har oändligt mycket mer sommarväder än vad SMHI utlovat.
Sitter på trappen och har det så gott medan jag filosoferar över livet. Jag tror att det enda jag verkligen saknar är den glada förväntan man känner inför något roligt. Jag planerar ju nästan aldrig något roligt eftersom jag så sällan kan genomföra det. Och de gånger jag verkligen står inför något undrar jag ju alltid om jag klarar det. För det mesta klarar jag det jag planerat – men det blir kanske inte alltid så roligt som jag hade hoppats eftersom jag för det mesta bara har energi till första hälften av det mesta.

Så är då det första halvåret i det närmaste ett minne blott. Märkligt.

Ännu en ljuvlig sommardag som inte väderleksrapporten visste om i förväg. Den svenska sommaren i sin prydno. När man som jag har ett helt liv med lyckliga somrar att se tillbaka på är sommaren så mycket mer än en årstid. Jag kan sitta här på min kökstrapp och dra i en sommartråd och så förflyttas jag i tid och rum. Och även om jag inte ägnar mig åt nostalgiska tids resor så finns alla dessa somrar i mig – de finns där som ett tryggt och soligt landskap där jag alltid kan hämta kraft.

Grunnar också över ännu en artikel om att leva med cancer (DN).
Cancerpatienter har det ju många gånger bättre förspänt än andra patientgrupper. Man lär i undersökningar ha kommit fram till att deras livskvalitet (ett djäkla ord) är många gånger högre än till exempel fibro patienternas.

Insight doesn't happen often on the click of the moment,

like a lucky snapshot, but comes in its own time and more

slowly and from nowhere but within.
Eurdora Welty

Over the teacups

What I have been saying of repetitions leads me into a train of reflections like which I think many readers will find something in their own mental history. The area of consciousness is covered by layers of habitual thoughts, as a sea-beach is covered with wave" worn, rounded pebbles, shaped, smoothed, and polished by long attrition against each other. These thoughts remain very much the same from day to day, even from week to week; and as we grow older, from month to month, and from year to year. The tides of wakening consciousness roll in upon them daily as we un­close our eyelids, and keep up the gentIe movement and murmur of ordinary mental respiration until we close them again in slum­ber. When we think we are thinking. We are for the most part only listening to the sound of attrition between these inert elements of our intelligence. They shift their places a little, they change their relations to each other, they roll over and turn up new sur­faces. Now and then a new fragment is cast in among them, to be worn and rounded and take its place with the others, but the pebbled floor of consciousness is almost as stationary as the pavement of a city thoroughfare.

From "Over the Teacups" by Oliver Wendell Holmes (1891)















”Over the Teacups” kommer för alltid att hänga ihop med den dagen jag träffade en läkare som var beredd att gå till besväret att sätta sig in i mitt fall.
Jag vågar nästan inte tro att det är sant – jag avvaktar med glädje yttringarna tills jag vet mer. (Så här efteråt kan jag ju konstatera att min misstro var berättigad.)

Under tiden har jag börjat plocka bland mina småstenar – i sanning väl polerade.

Ja, kanske är alla tankar redan tänkta (visst har jag skrivit om det förr – men var?) men kanske kan jag en vacker dag få till en ny knorr på en gammal tanke.

Känner nu när jag gör mig redo att dyka ned i vad som varit, att det sker under ett visst motstånd. Inte själsliga kval – nej, det är mer som en oändlig trötthet. Bara tanken på att sortera tankarna, att kunna redovisa vad som varit – utan att flyta ut och utan att hoppa över hälften – känns nästan, men bara nästan, oöverstigligt.
Men så finns där också den stora glädjen och djupa tacksamheten över att kanske få hjälp – kanske få någon att luta sig emot.
Och den enorma glädjen att få dela denna glädje med alla dem som dagligen håller mig i ljuset. Och som så länge hoppats att jag ska finna en eskulap.

En av fördelarna med att vara läkarlös är ju att jag inte behöver översätta icke-verbala känslor och inre bilder till vedertagen svenska.
Men trots allt gläder jag mig åt att få göra det nu!

To put it in perfectly plain language he was what I would describe as an old dodder. I have had too much experience of life to believe in the infallibility of doctors. Some of them are clever men and some of them are not, and half the time the best of them don’t know what is the matter with you. I have no truck with doctors and their medicine myself.
Agatha Christie
The Thumb Mark of St. Peter


Tankar till salu,
kom och köp
nya tanka, gamla tankar,
välbetänkta, obetänkta,
tanklösa, taktlösa –
alla sorters tankar;
ädla tankar
och billiga tankar.
Välj, bara välj!
en sentimental tanke
eller – en ekivok tanke?
Valet är ditt.
En klok tanke en god tanke.
Köp två, betala för en.
Alla otänkta tankar kommer i presentförpackning.




Tittar på magnolian – löven faller – nästan tungt- till marken, de faller rakt ned och blir liggande. Precis som tankarna gör ibland – faller till marken utan att leda någonstans. Andra gånger far tankarna runt som löv i en höststorm. Det leder inte heller någonstans. Kanske ska både tankar och löv förmultna innan det kan spira något nytt ur dem.

Nu

Vinden smyger i gräset.
Tiden skyndar över himlavalvet.
Allt är nu.

Ich gehe mit frieden und sorge nichts

“Det går för ett tag att hålla mig nere, tänkte hon, men jag är som en guttaperkaboll, som hålls under vatten; så fort jag får tillfälle, flyter jag upp igen.” Sidan 122

Tidens två sidor – den obefintliga och den mycket påtagliga – blir i högsta grad påtagliga när man läser biografier. Människans väsen, så oförändrad och tidsandan, så annorlunda.

Jag trodde att jag visste tämligen väl vilka böcker vi äger, även om jag långt ifrån läst dem alla. Men häromdagen fann jag “Laddat liv, Ida Norrby – personlighet och gärning” av Gertrud Löfgren-Norrby i bokhyllan. Varken Greta eller jag vet om den kommer från faster eller moster. Den är läst och har en del understrykningar. Understrykningarna är inte särskilt prydliga, vilket får mig att tro att boken inte kommer från faster. Å andra sidan berör ju boken ett område som låg nära fasters. Jag inser plötsligt att även hon måste ha tillhört pionjärerna inom den husliga ekonomin.

Familjeflickor hölls i Herrans tukt och förmaning – det var ju bara så. Stackars Ida fick finna sig i att Mamma Jane bestämde allt från inköp av kläder till yrkesval. Det som kanske är svårt för oss idag att smälta är hur hon fogar sig. Min rebelliska själ uppreser sig mot den fostran Ida fick – samtidigt funderar jag över om ungdomar i dag är lyckligare. Friare är de otvivelaktigt – men lyckligare? Vi har nog alla en tendens att skylla den inre turbulensen på yttre omständigheter.
Förnöjsamhet har blivit suspekt – men ibland undrar jag om inte ett kryddmått förnöjsamhet kan hjälpa oss på vägen. Förnöjsamhet är inte det samma som servilitet och underdånighet – jag tror snarare att det är en rustning som skyddar mig mot livets små förtretligheter och oväsentligheter.

"Dejlig er jorden, prägtig er Guds himmel", tonade det i hans inre. Att vara människa, det var just detta att medvetet förnimma både himmel och jord, ej endast det ena av dessa två, utan just föreningen av dem gjorde människolivet fulltonigt - himmel och jord - himmel och jord! Sidan 62

Tron – eller avsaknaden av tro är otvivelaktigt en av de stora skillnaderna. I vårt krav på total frihet ingår friheten att plocka ihop en religion som är anpassad efter oss – och efter det liv vi eftertraktar. Om vi ska anpassa oss till religionen så är vi ju inte längre fria.
Fria till – fria från? Det synes mig som man alltid talar om frihet från – frihet till är inte lika populärt.
Frihet att fly från sig själv – en högst orealistisk dröm, men ack så vanlig.
Friheten att möta sig själv, öga mot öga, att rannsaka sitt inre och att våga lyssna till de sanningar vi alla bär på.

Wo deine Freiheit andere verletzt, bist du nich frei.
................................ Vivekanda

Jag får gå min Don Quijotte-väg till slut. Varför jag går den – under skratt och gråt – det är min hemlighet. Sidan 283

Å, henne ska vi inte beklaga. Hon hör till de människor, som ta sig bättre ut, ju längre bort i tiden de komma. Sidan 286, om mamma Jane.

Ju mer begåvad en människa är, ju mer höjer hon sig över mängden, desto ensammare är hon. Ida måste ha varit fruktansvärt ensam. Sida 305

Fader Luther säger ungefär så här, och det stämmer också med vad du nyss sa: “Tre ting ska förvåna oss i himlen. För det första: de vi inte trodde oss finna ― äro där; för det andra: de vi trodde oss finna ― äro där inte; och för det tredje; de som vi minst väntade oss ― vi själva ― äro där”. Sidan 323

Ju mer jag läser ju mer fascineras jag av att allt redan är sagt. Kanske är det därför jag skyr alla böcker med osvikliga metoder att hitta sig själv – och därmed bli lycklig. Har ännu inte hittat en enda bok i den genren som inte verkat avslagen.
Luther citatet påminner mycket om ett citat av anonym författare:

I dreamed Death came the other night and Heaven's gate swung wide —
With kindly grace an Angel came and ushered me inside —
And there to my astonishiment stood f'olks I'd known on Earth — "
Some I judged and labled "unf'it" and "of' little worth
Words of' indignation came to my lips but never were set f'ree—
For every f'ace showed stunned surprise —
No one expected me....
..................... Author unknown

Återbesök

Återbesök på strål. Förstår inte riktigt vad jag har där att göra – men tror att strålarna vet.
Det var ett trevligt besök – får träffa Barbro, min favoritstråle, och vi har en trevlig stund tillsammans. Varefter jag sänds iväg till lab för att kolla mitt kalciumvärde. Det är ju något som spökat och förbryllat alltsedan det i samband med lunginflammationen upptäcktes att det var för högt – fast senast var det för lågt! Men bisköldkörtlarna är uppenbarligen inte problemet – det provet var bra.

Bortsett ifrån att jag hade en trevlig stund med Barbro, kan jag inte låta bli att fundera över om det inte hade blivit billigare för landstinget att sköta det hela per telefon. För mig hade det definitivt varit mindre tröttsamt.

Dagen efter ringer Eva, den söta onkologen, nu var kalciumet för högt igen – hon ville gärna få det utrett. Visst är jag med på det! Men jag är så ovan att läkare ringer och frågar hur jag mår, och att de vill åtgärda brister, att jag nästan tappar fattningen. Så nu väntar jag på remiss till endokrinologen och till en skelettröntgen.

Endokrinologen har jag ju dålig erfarenhet av sedan tidigare. Där låg jag en gång i en korridor i en vecka i väntan på att mina journaler skulle komma. Så kom de äntligen och jag fick beskedet: ”Nu har din journal kommit, men det är så mycket och så komplicerat att vi läser det inte.” Förhoppningsvis får jag en annan läkare.

hyperkalcemi_ (nylat. hypercalcaemi_a, av hyper-, lat. calx ’kalk’ och -emi), för stor kalciummängd i blodet. Tillståndet orsakas vanligen av utsvämning till blodet av kalk från skelettet, t.ex. vid tumörsjukdom med dottersvulster (metastaser) i skelettet eller överfunktion i bisköldkörtlarna.

Så slog det mig plötsligen varför Eva ville ha en skelettröntgen – och jag tillbringade några timmar med att filosofera över livet.

We are not here for a long time..... We are here for a GOOD time.

Vad som är ”a good time” måste varje individ avgöra. Ett ansvar som vi förhoppningsvis växer med.

Två dygn tog det mig att komma i balans efter insikten om vad hyperkalcemi kan bero på. Två dygn med stilla stunder (som om mitt liv bestod av annat än stilla stunder!), och resonemang om sannolikheten av olika alternativ. Och framför allt insikten om att jag har haft – och fortfarande har ett mycket gott liv.
Det är mycket jag inte kan göra – men allt som är väsentligt har jag.

Sjukhusets kvarnar mala långsamt – får hoppas att mälden blir god. En månad tog det att få tid till nuklearmedicin där mitt inre blev avbildat idag.

Det går inte att byta namn på döden – återkomst nekad.
Detta meddelande får jag när jag försöker byta namn på filen – från döden till cancer – utan att först stänga filen. Det får mig att småle – och tänka…

Tanken att jag skulle kunna få cancer har tidigare i mitt liv varit näst intill otänkbar. Har väl alltid betraktat mig som odödlig.
Minns en gång för lääääänge se’n när Amy efter en del provsvar sa’: “det är i alla fall inte cancer”. Hon trodde uppenbarligen att jag trodde något jag inte trodde. Men inte ens då införlivade jag cancertanken med plausibla sjukdomsorsaker.
Visst har jag länge vetat att något inte stått rätt till, men därifrån till att tro att det skulle vara något dödligt är ju steget långt.

Så småningom började jag väl inse att inte ens jag kunde exkludera cancer som en tänkbar dödsorsak.

När livet är lätt är det inte så viktigt.
Carl-Fredrik Reuterswärd

Gläder mig åt ett viktigt liv!

Gläder mig också åt att jag av alla cancerformer fick en som svarade på behandlingen – och att den upptäcktes tidigt.
När man alltid känner sig eländig hinner man ju dö av ännu en sjukdom innan man ens fattar att den slagit till.

Onkologiska kliniken har också radio i väntrummet – men här är åtminstone en lapp på väggen där det står att man kan sätta på eller stänga av enligt egna önskningar. Men vem har mage att stänga av om väntrummet redan är befolkat med lyssnare? Dessutom borde avstängningsknappen vara utmärkt* – jag hittade den inte, så jag drog helt sonika ned volymen.

* Avstängningsknappar är alltid utmärkta – det gäller bara att hitta dem!

Uppfinnare!
Vad vi nu behöver
- och det är bråttom -
är uppfinnare som främjar tystnad,
som räddar och skyddar den.
Helder Camara

Så snart en läkare inser att patienten vet i stora drag var hjärta och njurar bör sitta så kommer alltid frågan: ”har du jobbat inom vården?”
Jag tycker det är en förolämpning mot alla patienter – att förutsätta att en patient inte har de mest basala kunskaper om sin egen kropp!

"The body is an inconvenient place to put an eternal soul."
Dennis Alan Briskin