Sairey Gamp

”Jag är sjukvakterskan från Kingsgate Street” sade hon, ”väl känd af sköterskan mrs Prig, den bästa och hyggligaste varelse man kan tänka sig. Hur är det med den stackars herrn i afton? Men om det också inte är bättre med honom, så är det ju inte annat än hvad man kunde vänta sig och måste vara förberedd på. Många dussin gånger, min fru” – här neg hon för värdinnan – ”ha mrs Prig och jag turat om att vaka hos sjuka personer, så att den ena gått när den andra ha kommit. Vi känna hvarandras sätt och skänka ofta lindring der det inte lyckats för andra. Våra anspråk äro inte stora” – härvid vände hon sig mot John – ”i förhållande till de tunga pligter vi ha att sköta. Om vi kunde ställa dessa efter våra önskningar, skulle de vara lätt betalta.”
-- -- -- --
Mrs Prig var af samma kroppsbyggnad som mrs Gamp, men icke så fet, och hennes röst var djupare och liknade mera en karls. Derjemte hade hon skägg.
”Jag trodde nästan inte att ni skulle komma!” sade mrs Prig med en viss missbelåtenhet.
”Det ska bli ärligt ersatt i morgon”, svarade mrs Gamp, ”men jag var tvungen att först hemta mina saker.”
Hon hade redan med tecken börjat att med tecken förfråga sig om den sjukes tillstånd och om han kunde höra dem – ty det stod en skärm framför sängen – då mrs Prig lugnade henne i detta afseende.
”Åh” sade hon högt, han är stilla nog, men från sina sinnen. Ni kan säga allt hvad ni vill”.
”Har ni någonting att säga mig innan ni går. Kära väninna?” frågade mrs Gamp, i det hon lade sitt bylte ifrån sig innanför dörren och såg vänligt på sin kamrat.
”Den rökta laxen”, svarade mrs Prig, ”är alldeles utmärkt, den kan jag verkligen rekommendera er. Men rör inte vid köttet, ty det har en bismak. Dricksvarorna äro allesamman goda.”
”Medikamenterna och de andra sakerna stå på kommoden och kaminkransen”. Sade mrs Prig i förbigående. ”Sin hafresoppa fick han sista gången klockan sju. Länstolen är inte mjuk nog; ni behöfver hans kudde.”
-- -- -- --
Sålunda fortfor hon med sina betraktelser till dess hennes glas var tömdt, och derpå gaf hon den sjuke hans medikamenter, på det enkla sätt att hon klämde ihop luftstrupen på honom, till dess han gapade, och derpå hällde dem i honom.
”Men jag hade så när glömt kudden!” sade mrs Gamp, i det hon drog den undan hans hufvud. ”Se så, nu har han det så beqvämt, som han någonsin kan önska sig, och nu vill jag också göra det så beqvämt åt mig som jag möjligen kan.”
Ur Martin Chuzzlewit af Charles Dickens

I sanningens namn har jag aldrig råkat på Sara Gamp på ett sjukhus – men besläktade själar finns det tyvärr. Nog är det rätt gampigt att lämna en patient på golvet, i en korridor i närmare en timme – eller äta sin julmiddag innan man tappar en patient.

Har försökt att dra mig till minnes litterära sjuklingar. Kommer inte på så värst många. Det som slår mig är att de antingen är unga, vackra och tappra kvinnor som bär sitt lidande med ett vemodigt leende – eller också är det medelålders hysteriska kvinnor som lagt sig till sängs för att få uppmärksamhet. Yttringar av den konst-närliga friheten kan jag tro. Det vanliga vardagliga är inte lika roligt att skildra – inte lika enkelt heller.

De målande konstnärerna väljer också gärna det patetiska och hjärteknipande. Det finns väl ett otal målningar som heter konvalescenten, Jenny Nyströms till exempel (filten är snygg). Fast då tycker jag bättre om Helen Schjerfbecks målning med samma namn.

Och vem kan motstå Ernst Josephsons "La joie de vivre" ? Jag kan det inte.

Ernst Josephson Brehat

1886 hade Josephson fått nog av Paris och storstadslivet. Han slog sig ned på den franska landsbygden och det sista året, innan mentalsjukdomen bröt ut på sommaren 1888, tillbringade han på klippön Bréhat utanför Bretagnes kust. Därifrån berättade han i ett brev:

"Jag håller på att måla en tavla som föreställer en lam gubbe, som ligger i sängen med en bit illustrerad Parisertidning i hand och skrattar av hjärtans grund. Hans gumma sitter bredvid, en bit av ett pojkhuvud bakom tidningen och en flicka vid sängfåtterna. Jag såg hela scenen när jag händelsevis kom

Den solstråle som efter en regnskur sken in i gubbens, postbudet Tangys kammare har, påpekar Erik Blomberg, blivit till tavlans huvudmotiv - sollju­set i dess möte med denna andra ljuskälla, la joie de vivre, livsglädjen som blommar malgré tout, i trots av allt elände, alla fysiska och psykiska lidanden. Det var säkert en grundupplevelse får den nu mänskligt isolerade och tidvis djupt deprimerade målaren. Och med ljusets och färgens hjälp har han lyckats förvandla ett ordinärt motiv ur de strävsamma lantbornas vardag till en stilla hymn tilllivet. Att, såsom P.-O. Zennström, i stället tolka tavlans från en Zola-roman lånade titel som bitter ironi förefaller stämma mindre väl med Josephsons natur .

I varje fall har här, med Blombergs ord, den realistiska iakttagelsen glidit över "i något annat, en färgrytm, ett ljusspel". 80-talets naturnärhet håller på att övergå i 90-talets uttryckskonst.

Pontus Grate

På sjuan

Så hamnar jag på avdelning 7 och ska dela rum med en liten tant som sätter på TV:n, något gräsligt amerikanskt – och se’n tittar hon inte!
Jag ber om antifoner och får eget rum! Det kallar jag omtanke.
Ska det nödvändigtvis finnas en TV i varje rum så får man väl göra som i U.S.A. (där varje säng har en TV) – se till att ljudet går via individuella lurar.
Nu kan jag inte för mitt liv förstå varför man inte kan klara sig utan TV en tid. Betraktar man det som ångestdämpande medel är det förståss billigare än med mer personal.
I övrigt får jag säga att det fyllde mig med glädje att vara på en avdelning med så god atmosfär. Jag fick en känsla av att personalen var mycket lyhörd – hade jag haft behov av att prata eller gråta hade jag nog bara behövt antyda det, och någon hade slagit sig ned hos mig.

SÅ JAG LETAT I GRÄSET
I HALLONBACKEN,

MEN JAG FINNER INTE NYCKELN

Att hitta ett förhållningssätt till sin ohälsa är svårt – men att hitta, inte ett, utan många förhållningssätt till sina vårdgivare (om man har lyckats införskaffa dylika) är ännu svårare. Jag använder mig av det fåniga begreppet vårdgivare – inte därför att det är bra, men därför att det framkallar en tämligen korrekt bild av vad jag menar, hos de allra flesta människor. Vård är i regel det minsta de ger – har man tur är personerna i fråga vänliga och skadar inte patienten.
Vad jag finner svårt efter att ha bråkats, skäktas och häcklats under många år, av den så kallade vården, är att lita till mig själv. Det vill till att man har långa starka fibrer för att klara det.
Om jag upptäcker att jag har grönt blod, ett hjärta som går baklänges och att jag får värk i vänster armbåge varje gång jag har brist på fenyletylamin är sannolikheten för att jag ska våga hävda det liten. Den professionella nedlåtenhet man ofta möts av är svårare att acceptera än krämporna.
Mitt första kriterium på en god läkare är att man ska kunna ställa vilka dumma frågor som helst utan att känna sig dum. Det är sällan man kan det.

I suppose one has a greater sense

of intellectual degradation after an

interview with a doctor than from

any human experience.

............................. Alice James

Att man ska tala om för sin läkare hur man mår kan ju tyckas som en självklarhet – och förmodligen gör jag det om jag bryter benet eller har lunginflammation. Men för den som under en längre tid levt med grönt blod och andra obskyra åkommor är det långt ifrån självklart.
Som jag ser det finns det tre vägar att gå.
Väg nummer ett – den jag redan berört, och den jag önskar att jag orkade gå – att framhärda som den obekväma patienten. Det svåra ligger inte i att vara obekväm utan snarare i att trots försäkringar om att man inte kan må som man mår, tro på sig själv och komma dragande med sitt gröna blod.
Väg nummer 2 är den enklaste vägen – och den jag vägrar att följa. Då ger man helt simpelt de svaren vårdgivaren vill ha.
Det tredje alternativet är en kompromiss, att ge väl valda, lättsmälta delar av problematiken vid lämpliga tillfällen. Nu är det ju tyvärr ont om lämpliga tillfällen inom vården vilket aktualiserar det gamla familjeskämtet att jag borde söka veterinär.

DEN FRISKE HAR TUSEN ÖNSKNINGAR — DEN SJUKE BARA EN.

En av otaliga klyschor, som är så korkad att bara en frisk kan komma på att säga det! Tänk om folk kunde avstå ifrån att uttala sig om sådan de inte vet ett smack om.
Tror friska människor verkligen att de sjuka är en annan ras, som slutar att önsketänka och fantisera bara för att de är sjuka?
Ett annat hurtfriskt tanklöst uttalande som fått mig att ryta till några gånger är:

HAR MAN BARA HÄLSAN, HAR MAN ALLT.

Livet vore bra torftigt om hälsan vore det enda som räknades!

You don't get to choose how you're going

to die, or when. You can only decide how

you're going to live now.
....................... Joan Baez

Terapi

Och jag trodde jag skulle få långtråkigt här! Jag får planera mina dagar noga för att hinna vila. Stor tid ta’r det att sköta korrespondensen. Vilken lycka att det finns tillgängliga datorer. Fast biblioteket, där de finns, stänger redan klockan fyra.

Har inte druckit te på en hel vecka. Det lutar åt att jag är rätt dålig.

Jag var sur grinig och allmänt tråkig när jag i början av veckan var på arbetsterapin – tyckte bara att de hade tåvärmare att erbjuda – men Ingela, terapeuten, var söt. Några da’r senare talades vi vid och kom överens om att jag skulle väva servetter. Nu tyckte jag att livet log – började göra vävnotor och funderade över om jag skulle ta’ med mig garn hemifrån.
Just nu ringde en annan terapeut, Karin – och jag tror inte längre att det kommer att bli så skojigt. Jag förstår att jag förväntas komma dit och se ut något “fint”, så ska hon sätta upp den åt mig!!
Att väva en väv man inte satt upp själv – en annans mönster! Det är ju idiotterapi!

Jag antydde att jag tänkt mig bomullsgarn 12/2 – och säger att jag kan ta med mig hemifrån om de inte har det. Nu har jag för tid och evighet gjort bort mig hos Karin. Jag riktigt såg hur hon rätade på ryggen, snörpte med munnen hon representerar tydligen den Heliga Hemslöjden.

“Vi har cottolin” sa’ hon – och jag förstod att det var cottolinservetter jag skulle väva.. “Men jag minns inte vilket nummer det är”. Tänkte be henne att inte hetsa upp sig eftersom det bara finns en styrka på cottolin nuförtiden – men lät bli. Så jag sa’ istället att sätta upp den kan jag göra själv. “En väv sätter man inte upp i en handvändning” svarade hon.
Nej inte du, tänkte jag, men jag.
Tror knappast att jag kommer att väva något!

Servetter i daldräll

VARP: bomg. 12/2
INSLAG: bomg.12/2 till botten och till mönsterinslag vad jag råkar ha
SKED: jaha ja – vad passar till 12/2, 60/10 1-2?

Nej, det blev inga servetter - det blev lunginflamation.

Sömnlösa nätter

The peasantest things in the world are

pleasant thoughts,and the great art of life

is to have as many of them as possible.
.............................. Montaigne

Sömnlösa nätter är utmärkta att hänge sig åt glada minnen.







Det första minnet som dyker upp är, naturligt nog, av lilla Mimmi. Mimmi som berättade om gumman som hade “katatarr i prystet”. Därifrån är steget inte långt till alla glada jular i Norr.

Senast jag var lika dålig var för tolv år sedan, när jag var i Edinburgh. En sådan säng som det sjukhuset tillhandahöll, trodde jag bara existerade i skämtteckningarnas värld.

Småler varje gång mitt inre öra hör hur sjuksköterskan sa’: I have orrderred a vegetarrian tea forr you.
Önskar att jag nu som då, hade en sjukgymnast som kom och bankade mig.

Och att åka med Pat och hennes vän – en man i 80-års åldern, alltid klädd i kilt – genom Edinburgh i rusningstrafik. Dessa båda skottar reciterade Burns och tittade mer på mig än på trafiken (också Pat som körde). De häpnade över att jag förstod de ålderdomlig skotska uttrycken. Först tänkte jag låta dem tro att jag är ett språkgeni, men sanningen tog över och jag talade om att dessa uttryck ligger mycket nära skandinaviskan.

De söta tjejerna kommer med glass när febern stiger. När jag var fem år och hade befriats från den adenoida vegetationen, fick jag också glass varje dag. Då var inte glass vardagsmat, en av Gretas elever köpte glass i en glasskiosk på Skånegatan – mellan Nytorget och Renstiernas gata – så god den glassen var! Bägare med vaniljglass och hela jordgubbar.

En morgon när Anders och jag kom till barnkrubban, fanns ett anslag på dörren med en lista på barn som inte fick gå in – jag var ett av dem. Det hade tagits prover, i svalget tror jag, och några av oss skulle hållas isolerade ett tag. Tror inte av vi var så många, fem eller sex kanske. Så värst mycket av den tiden minns jag inte – när jag tänker tillbaka har jag en känsla av att vi låg på våra tältsängar hela tiden. Det låter inte så troligt eftersom vi inte var sjuka, men det är vad jag minns. En dag kommer en av tanterna från vår avdelning in för att hälsa på oss. Hon frågar hur det står till med basiluskerna. Det ordet hade jag aldrig hört förut, när jag kom hem fick jag lov att fråga Greta vad det betydde. Kruxet var bara att jag glömt ordet – det lät som basker, sa’ jag, och min verbala moder förstod och förklarade.
Jag minns ofta tillfället när jag lärde mig ett nytt ord. Sölkorv lärde jag mig också på krubban. En av tanterna sa’ åt sölkorvarna längst bak i “ormen” att skynda sig. Förmodligen var ordet nytt för de flesta av oss, för vi tyckte att det var omåttligt roligt.
Tillbaka till isoleringen, förmodligen hade vi en aning långtråkigt för veckans clou var när en av pojkarna – Björn tror jag han hette – slängde ut sin sko genom fönstret. Det stängda fönstret.

I hela mitt liv har jag varit omgiven av fantastiska människor – både inom familj och vänkrets, men också när det gäller läkare och tandläkare. Jag tyckte det var roligt att gå till tandläkaren eftersom han alltid lagade min dockas tänder först! Och Rimér, vår öron, näsa hals läkare blåste alltid i dockans öron innan han tog sig an mina, och jag fick säga pepparkaka. Med sådana goda erfarenheter blir ett barn inte rädd för läkare – och jag kan förstå nu att det var därför jag fick vänta till sist när barnkrubban hade läkarundersökning. Men jag minns hur även jag började fundera på om jag skulle börja gråta när vi bara var två barn kvar i väntrummet. Alla de andra hade varit inne hos läkaren, många av dem, ledsna och arga. Den andra flickan som fortfarande väntade, satt i en av tanternas knä och storgrät. Och just då när jag bestämde mig för att det var på sin plats att gråta, sa’ tanten: “titta på Em så duktig hon är som inte gråter”, (undrar om den andra ungen började hata mig efter den betan!). Då kunde jag ju inte gärna sätta igång med att gråta!
Hur förolämpad blev jag inte när läkaren lyssnade på mina luftrör och lungor och sa’ att jag lät som en gammal rostig plåtburk!

Ja den käre Rimér, han sjukskrev Greta när jag var sjuk. På den tiden fanns det inget som hette vård av sjukt barn.

Det finns inga normer

Visst FÅR man sörja sitt bröst – men man MÅSTE inte göra det!

Ibland känns balansgången svår när jag talar med vänner som undra om jag inte har ångest – om det inte är svårt – om, om… Vänner som känner sig drabbade av sin cancer. Jag vill inte – kan inte för-ringa deras känslor.
Jag försöker förklara att cancern har inte för ett ögonblick besvärat mig, medan Törnrosa syndromet dagligen och stundligen gör sig påmint. För mig känns det mest absurt att cancern som inte gjort mig illa – inte ännu, i alla fall – får en sådan uppmärk-samhet, medan Törnrosa syndromet helt negligeras.
Nu är det ju så här i livet att ska man hamna på sjuk-hus så ska man se till att man har en rejäl och vanlig sjukdom, som alla har hört talas om och som man vet hur man ska handskas med. Och där passar bröst-cancer väl in. Här finns kunskap och färdiga behand-lingsplaner – och i och med att personalen vet med sig att den gör allt som man kan göra, så finns det utrymme för medmänsklighet. De mer suspekta sjukdomarna ger förmodligen vårdgivaren dåligt samvete och en känsla av otillräcklighet – och man orkar inte ens vara mänsklig.

Åren har lärt mig att sjukvården är en enda lång hinderlöpning. Men när det gäller cancervården känns det mer som en mycket lång tipspromenad. Det är imponerande att man kan tänja ut så mycket på behandlingen! Eller rättare sagt det som föregår behandlingen.
3 januari – återbesök på kirurgen
21 januari – sjukgymnast i Norrby, tog fem minuter (och en dryg timmes resa enkel väg)
28 januari – besök på onkologen
18 februari – besök på strål inför strålningen
Och så ska jag tillbaka till strål den 7 mars för att se om min topografi överens-stämmer med deras karta av mig. Förhoppningsvis börjar så strålningen den 11 mars.
Det känns understundom segt!



Jag tänker ofta på Birgitta. Minns med glädje vår korta vänskap. Hör för mitt inre öra hur hon på oskrivbar stockholmska sa’: ”Cancer är en jävligt bra sjukdom att ha”. Så värst bra slutade det ju inte för henne – eller var det det, det gjorde?
Jag förstår ännu bättre nu, än då vad hon menade – och önskar bara att även icke cancersjuka patienter, fick ett lika gott bemötande!
Men även här brister det – fast åt andra hållet, så att säga. Patienter med cancerdiagnos förutsätts vara skärrad och i akut behov av en axel att gråta ut mot.

Y

”Frågan är: vilken hållning till lidande,

sjukdom och död är den riktiga?

Eller snarare: vilka hållningar

är de riktiga?”
......................................... Per Sundström

Y

Det förefaller som om vårdpersonalen bara har en hållning i dessa frågor. Kanske grundad på varje vårdande individs personliga förhållande till lidande, död och sjukdom.

See how nature — trees, flowers, grass

— grows in silence; see the stars,the moon and the sun,

how they move in silence. . . .
We need silence to be able to touch souls.
............................ Mother Teresa

.

Mitt första intryck av strålbehandlingens väntrum var förfärligt

.

“The noise, my dear! And the people!”

.

TV:n på vrålläge – ingen möjlighet att sitta någon annanstädes. Jag vet inte om de andra patienterna lyssnade och tittade – de satt alla med sina privata rullgardiner neddragna. De enda som talade var två damer – som jag tror var mor och dotter – vilka var där med sin make/far. Den yngre kvinnan behandlade mannen som mindre vetande – vilket han uppenbarligen inte var. (För övrigt är min bestämda uppfattning att man inte heller ska behandla mindre vetande som mindre vetande!)
Kanske har man dämpat volymen till nästa gång – men för säkerhets skull har jag letat fram ett par antifoner.

Rustad för ett väntrum


Ämne: Radiation therapy


Em,
Below the website for the RadiaCare line of products, specifically
designed for people getting radiation. I find the doctors tend to not mention the need to protect your skin and my patients often present with nasty burns after a few weeks. The skin damage can continue after radiation, as well, so start taking care of it immediately. This product line has been recommended to me by a couple of wound care nurses and may be available locally. If not, you can order it via the Internet. The skin usually needs to be clean during radiation itself so these are for after each treatment. Just double check with the doctor about using them.

http://www.carringtonlabs.com/moms/products.html

You've probably already checked out the internet but here are a
couple of informative sites where I get information to give my patients.
The first is the National Cancer Institute's booklet on radiation. It is
accurate, patient oriented information:

http://www.nci.nih.gov/cancer_information/doc_img.aspx?viewid=32136103-0800-407b-83c8-28fd87267753

This is the Oncology Nursing Society's patient education area for
radiotherapy. I believe you can access it but if it requires a membership number, let me know and I'll dig out mine:

http://www.ons.org/xp6/ONS/Education.xml/PIER.xml/Treatment.xml/Radiation.
xml

This should give you some reading material for the next few days!
Be aware that you are likely to experience fatigue after a few weeks of radiation. It's normal, may cause anemia, and usually continues for a while after treatment is complete. It is highly variable among patients, both in terms of onset and severity but may be complicated by your underlying neurological problems. However, maybe you'll be the idiosyncratic patient who gets perky during treatment, you never know.
Good luck and feel free to ask me any questions about what you read.
Again, it's not my speciality but I can always ask someone who works in
the field.
Love, Mae

All miseries derive from not being
able to sit quietly in a room alone.
..................... Pascal

A bend in the road

In Life as in motorcycling, a turn in the
road is not the end of the road....
unless you fail to make the turn.
Jeff B.

Funderar över min reaktion – eller ska jag säga brist på reaktion. Kanske beror den på att jag långt tidigare tagit ställning till de stora frågorna. Och jag har länge varit medveten om möjligheten – eller heter det risken, sannolikheten låter bättre – att drabbas av något oönskat.
Visserligen är jag en erfaren patient, men jag är inte bortskämd med att bli så väl omhändertagen!
Vänlighet och kompetent personal som vet precis vad som ska göras. Och vännernas omtanke så den värmer.

Chock, kris, kaos, sorg och ångest är ofta förekommande ord när människor berättar om sin cancer – och hur de fick besked om sin sjukdom.
Trodde först att det är jag som är underlig som inte har känt något av detta. Men jag undrar om det inte är så att det är de chockade som talar om det. Alla vi andra går vidare som vanligt. Finns säkert massor med människor som har eller har haft cancer utan att jag vet om det. Inte därför att de förtränger det, utan därför att det finns så mycket annat att tala om.
Min dödlighet har jag ju varit medveten om så länge jag kan minnas. Den hör ju till de återkommande stora frågorna som man får lov att återvända till med jämna mellanrum.

Tappade bestämt tråden – det var något jag tänkte säga, men så inträffade något och det blev inte mer.
Tråd ja – fick en istället för den tappade. Var uppe hos de söta människorna på bröstmottagningen och fick en tråd insatt som markerar tumören.

"My future seemed to stretchout before me like a

straight road. I thought I could see along it.... now

there is a bend in it. I don't know what lies around

the bend, but I'm going to believe that the best does."
"Anne of Green Gables"
by L.M. Mongomery

Y

Måste tillstå att kurviga vägar alltid har tilltalat mig mer än raka.

Alla mejl från mina fantastiska vänner bildar en ogenomtränglig “coat of mail”. Kanske är jag inte osårbar – men vilken styrka ger det inte att känna alla dessa goda tankar och böner!

Lustigt hur mina vänner frågar sig hur mycket man orkar – en fråga jag inte ställt på många år. Konstaterade i en tidigare tänkebok att man alltid orkar lite till, och det svaret tyx ha tillfredsställt mig eftersom jag inte har funderat vidare på saken.

Det är nog – inte nog, jag vet av egen erfarenhet att det är värre när någon man tycker om är sjuk, än att hantera sin egen sjukdom. När man står mitt i det är man så upptagen av skeendet att det inte finns något utrymme för oro.

Kind words produce their own beautiful image
in man’s soul. Everyone knows the pleasure of
receiving a kind look, a warm greeting, a hand
held out in time of need. And such gestures
can be made at so little expense, yet they
bring such dividends to the inventor.
The War Cry

Det är också intressant att se hur vänner reagerar på så olika vis. Allt från att ständigt finnas tills hands till fullständig tystnad. Ingen har reagerat på ett oväntat sätt. Jag är ledsen om jag berövat någon dennes sinnesfrid – har börjat förstå att cancer är något som berör människor mer än jag kunde ana.
Just därför att det för många är så skrämmande är det viktigt att se hur varje individ reagerar utifrån sina förutsättningar. Kommer osökt att tänka på den våren som jag tillbringade lång tid på en gynavdelning – där man inte alltid visste vad man skulle göra med mig. Min supra pubes fungerade inte riktigt som tänk, jag hade fruktansvärda smärtor varje gång jag öppnade den. Ingen kunde förstå varför, detta stod det inget om i handböckerna. Och det enklaste när man inte förstår något är att inte låtsas om det – alltså lät man mig vara med min smärta. En sköterska sa’ rent ut att hon tyckte det var svårt att vara hos mig när jag hade så ont. Då var det en lättnad när en av undersköterskorna var på avdelningen. Hon var den ruschiga stridbara sorten – hon tog helt resolut en stol och satte sig bredvid sängen när jag skulle tömma blåsan, och där satt hon utan ord eller åthävor tills det var över.