UP-HILL

UP-HILL

Does the road wind up-hill all the way?

Yes, to the very end.

Will the day's journey take the whole long day?

From morn to night, my friend.

But is there for the night a resting-place?

A roof for when the slow dark hours begin.

May not the darkness hide it from my face?

You cannot miss that inn.

Shall I meet other wayfarers at night?

Those who have gone before.

Then must I knock, or call when just in sight?

They will not keep you standing at that door.

Shall I find comfort, travel-sore and weak?

Of labour you shall find the sum.

Will there be beds for me and all who seek?

Yea, beds for all who come.
Christina Rossetti

78

Visst kan livet understundom kännas som en lång uppförsbacke – men nog är det bättre än om det skulle gå utför med en!
Har man strävat uppåt några år får man dessutom sin belöning i form av en hissnande vy.

Ensamhet

Det är med ensamhet som med sysslolöshet – självvald är båda delarna en sann njutning – påtvingad en pina.
Båda delarna har upptagit mina tankar på sistone.
Ensamheten därför att flera av mina vänner känner sig ensamma och tagit upp ämnet. Som alltid dyker en fråga upp ofta när man blir uppmärksam på den. Hittar en artikel om ensamhet i Svenska Journalen 1948 av Bo Strömstedt. Läser man biografier är det påtagligt hur ensamheten funnits i människors liv – mer eller mindre uttalat.
Nuförtiden känner jag mig sällan ensam – men jag vet hur smärtsamt det kan vara. Det är sysslolösheten som uppta’r en stor del av mina tankar och min tillvaro.
Det är svårt när man svämmar över av idéer och lust att göra något – och sedan är hänvisad till sådant som går att utföra i sängen eller fåtöljen.

Nuförtiden kräver jag lååååååånga startsträckor – det är väl snart en månad se’n jag tog hem min marudai från verksta’n. Igår började jag mäta upp garn. Men bara till fyra bobiner – 16 ska jag ha. Har bestämt mig för mitake gumi.

Wenn man Genau weiß,
Was man machen wird,
Wozu soll man es machen.
P. Picasso

Being solitary is being alone well: being alone luxuriously immersed in doings of your own choice, aware of the fullness of your own presence rather than of the absence of others.
Alice Koller

Saint Anthony

Dear Saint Anthony come around something is lost and can't be found.....
Dear Saint Anthony come around my button box is lost and can't be found....

Möjligtvis lyssnar St Anthony till mig – men han svarar mig definitivt inte! Hjälper han bara katoliker? Och det är inte bara mina favoritknappar som är spårlöst försvunna – en utskrift av Lady Shalott har sällat sig till knapparna. Liksom ett antal tankar och idéer jag hade.
Kan det vara Lånarna?

Nu har jag städat mitt skrivbord
och lagt papper i lådor och fack
och satt utkast och infall i pärmar
så nu är här så propert, ack,

nu är här så rent och prydligt
och allt har så snyggt stuvats ner
att redan idag är det tydligt
att jag aldrig hittar det mer.
Alf Henrikson

Nej, det utsätter jag mig inte för!



There was no need to do any housework at all.
After the first four years the dirt doesn’t get any worse.
Quentin Crisp

Intressant att se hur alla dessa bokmärksflickor putsar, fejar och snyter ungar – medan pojkarna ägnar sig åt riktigt karlgöra som att smida, mura eller möjligtvis arbeta i trädgården.

Hälsan tiger still

HÄLSAN TIGER STILL

av Merete Mazzarella

Hälsa är ett labilt jämviktstillstånd med dålig prognos." Den definitionen har jag tagit till mig närmast i protest mot Världshälsoorganisationens definition som går ut på att hälsa skulle vara ett tillstånd av totalt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, för när upplevde någon av oss senast något sådant? Är det inte snarast en definition på lycka? Och låter det inte dessutom egendomligt stillastående, som att ligga i ett varmt bubbelbad? (Också sin lycka skulle man väl noga taget vilja tänka sig som mera aktiv?)

Gudskelov finns det fler definitioner som är både mer realistiska och mer dynamiska än Världshälsoorganisationens och en av dem är den tyske filosofen Hans-Georg Gadamers.

Av Gadamer föreligger nu på svenska "Den gåtfulla hälsan.Essäer och föredrag" i svensk översättning av Jim Jakobsson och med ett efterord av Fredrik Svenaeus. Gadamer kan sägas vara en auktoritet på hälsans område redan av den anledningen att han själv levde så länge - han föddes 1900 och dog 2002 och var verksam in i det sista – men han var också en framstående hermeneutiker som genom decennierna brottades med den filosofiska förståelsens grundvillkor: vad innebär det egentligen att möta ett konstverk, en text eller rätt och slätt en annan människa?

Gadamer konstaterar att det är sjukdomen inte hälsan, som tränger sig på: hälsan kräver inte vår uppmärksamnet, den Tiger still. Hälsan är livets rytmik, ett oavbrutet skeende i vilket jämvikten hela tiden på nytt stabiliseras. Här har vi andningen, ämnesomsättningen, sömnen, tre rytmiska fenomen som tillsammans åstadkommer liv, energiuppbyggnad och återhämtning.
0
Men trots sin gåtfullhet visar sig hälsan ändå i att vi blir företagsamma och upptäcktslystna och glömmer oss själva så att vi knappt känner av strapatser och ansträngningar: "Hälsa är inte ett tillstånd som man upplever inom sig, introspektivt. Det är snarare ett slags närvaro, ett vara i världen, en samvaro med andra människor; ett akivt och fruktbart engagemang med det som är viktigt i livet.

"Hälsa är en balans där kropp och själ självklart hör ihop: kroppen är det levande, själen det livgivande. Hälsa hör ihop med helhet — och också med helande. Gadamers hälsobegrepp är nämligen både realistiskt och dynamiskt också i den meningen att det inte utesluter sjukdom: hälsa är snarare att kunna bli sjuk och sedan åter bli frisk.

Sjukdom har i dubbel bemärkelse att göra med fall: för läkaren är patienten ett fall ur medicinsk synvinkel, ett exempel på en eller annan lagbundenhet, för patienten själv innebär sjukdomen ofta att hon tappar fotfästet, att hon faller ur sina vardagliga sammanhang, att hon förlorar kontakten med omvärlden, medmänniskorna. Eller som Rainer Maria Rilke skrev i en av sina sista dikter när han i en ålder av sextio år låg döende på ett sjukhus i Schweiz och hade svåra smärtor: "0 liv, o liv; att få vara där ute."Ser man närmare på orden "återhämtad" och "återställd" så inser man att de noga taget har att göra med att man kommer tillbaka till den plats i tillvaron man hade innan man blev sjuk.
0
Gadamer formulerar också sina krav på den moderna medicinen. Han kräver ingalunda att den ska kunna "återhämta"eller "återställa" alla patienter, men däremot att den inte ska glömma att den inte bara är naturvetenskap utan också hermeneutik. Den kliniska praktiken får inte enbart inrikta sig på sjukdomen utan måste fokusera människan och hennes meningsfyllda livssammanhang i deras helhet, den måste vara läkekonst. Eller som Fredrik Svenaeus sammanfattar det i efterordet: "Patienter är inte texter men de är talande, tänkande, kännande individer som är inbäddade i mellan-mänskliga sammanhang.

"Han betonar betydelsen av den konkreta beröringen — "I 'behandlingen kan man fortfarande bokstavligen höra handen, den kunniga, övade handen, som känner sig fram över vävnaden och förstår." – och av samtalet, i första hand det samtal där läkare och patient helt enkelt möts människa mot människa och där patienten för en stund får glömma att hon är patient.

Han påminner också om det riskabla i att stirra sig blind på medicinska värden, blodtryck, sänka, svalgprov: vad man riskerar att glömma är nämligen det viktigaste värdet av dem alla, patientens egenvärde.
0
Det är ju lätt att hålla med Gadmer punkt för punkt och han är mycket riktigt långtifrån den ende som i mer än ett decennium har argumenterat för läkekonst som ett komplement till de rent biomedicinska perspektiven: undervisning i både etik och samtalsmetodik har fått allt större utrymme i läkarutbildningen – i Sverige liksom på andra håll – och ofta finns det numera dessutom kurser i humanistiska ämnen, till exempel litteratur.

Men vad Gadamer förefaller att ha glömt att beakta är att det kan finnas sjuka som inte nödvändigt vill bli friska, det vill säga sjuka för vilka själva sjukdomen är det som ger sammanhang och mening i tillvaron. För dem kan det viktigaste vara att få en diagnos för diagnosen ger i sin tur en känsla av kontroll och gör det möjligt att kräva omsorg och stöd från omgivningen.

Karin Johannisson har skrivit om hur diagnoser uppstått som svar på sociala beställningar och hur emotionella tillstånd förvandlats till medicinska problem. På 1700-talet var det hemlängtan – nostalgi – som blev definierad som en sjukdom och på 1880-talet kom diagnosen neurasteni som namn på ett tillstånd av kronisk trötthet, melankoli och diverse diffusa symptom som i första hand drabbade den moderna individen som ambitiöst kämpade för framsteg och utveckling, det vill säga medelklassens män.
0
I “Boken om San Michele” skriver Axel Munthe med raljant nedlåtenhet om de bortskämda och uttråkade italienska societetsdamer som var hans patienter när 19OO-talet var ungt: "De tycktes känna sig illa till mods när jag sade dem att de såg riktigt krya ut, och att deras hy hade frisk färg men de kvicknade till när jag tillade att deras tunga var dålig vilket vanligen i var fallet. Min diagnos i de flesta dylika fall var för mycket mat, för mycket sötsaker under dagen, för tunga middagar på kvällen."

Den diagnosen höll Munthe emellertid för sig själv: åt patienterna sade han nämligen att de led av appendicitis – blindtarmsbesvär. Länge var marksinnorna och grevinnorna mycket nöjda – de kunde till exempel hänvisa till sin appendicits när de ville slippa ligga med sina män – men när det blev möjligt att utföra blindtarmsoperationer måste diagnosen bytas ut. Munthe, fick hjälp från högre ort: “Fakulteten förlorade ingen tid, en ny sjukdom lanserades genast på marknaden – ett nytt ord präglades, ett gyllene ord – colitis! Det var en nätt och bekväm åkomma, trygg för kirurgens kniv, alltid till hands när den behövdes, för allas smak.

”Om Munthe någon gång fick för sig att vilja friskförklara en patient gick han försiktigt till väga. Berövade man någon hennes colitis alltför hastigt var det fara värt att den ersattes av morfin eller en älskare, konstaterar han, men inför en sommarvistelse på landet kunde det vara värt att försöka ersätta colitisen med en knähund som trots allt lämpade sig bättre för lantlivet.

Om Munthes patienter kan man konstatera att de var missnöjda med den plats i tillvaron där de hörde hemma – eller ansågs höra hemma – och därför ville slippa "återhämtas” eller "återställas": det ligger nära till hands att gissa att någonting liknande gäller åtminstone en del av de otaliga som i dag är sjukskrivna i fibromyalgi eller utmattningssyndrom.Men frågan är om inte exemplet Munthe inbjuder till ytterligare en invändning – eller i varje fall problematisering – av Gadamers utomordentliga resonemang, nämligen den att läkekonsten i större utsträckning än biomedicinen inbjuder till manipulation, till karismatiskt charlataneri.

MERETE MAZZARELLA DN
3 augusti 2003

Observera att rödmarkeringarna är mina.

Tack Q för att du uppmärksammade mig på att halva inlägget trillat bort. Undrar om det hänt på fler ställen? Så här kommer det igen.

ÄR HÄLSA ETT NORMALTILLSTÅND?
Med anledning av ovanstående artikel.

Jag tror aldrig att jag hört hälsa definieras av en icke-frisk person — kanske är det därför jag ännu inte mött en definition som jag kan ta' till mig.

För oss som är sjuka tiger hälsan inte still. De dagar vi kommer "above the normal level of dysfunction" är dagar vi med glädje noterar och minns!
Det vore förfärligt sorgligt om hälsa är en förutsättning för "samvaro med andra människor, ett aktivt och fruktbart engagemang med det som är viktigt i livet".
Personligen är jag inte så säker på att det finns en allmängiltig definition på begreppet hälsa. För mig är hälsa det tillstånd då jag orkar göra mer än vad jag orkar nu — att dagligen slippa välja mellan att vara hel och ren och att läsa en bok.
Det är klart att man tappar fotfästet emellanåt — men det drabbar såväl friska som sjuka. Och inte behöver man tappa kontakten med omvärlden och sina vänner bara för att man är sjuk. Det sociala livet förändras ju konstant för alla människor — och tappar jag kontakten med somliga är de förmodligen inte mycket att ha till vänner.

Om läkekonst i motsats till läkarvetenskap talar också Clarence Blomquist i sin "Medicinsk etik". Får bestämt leta fram den — har en känsla av att jag tyckte att han uttryckte det så väl.

Jag har svårt att förstå indelningen av en värld med patienter och icke-patienter. Bör inte alla möten mellan människor vara just möten mellan människor. Och bör vi inte alltid minnas att alla människor har ett egenvärde. Svenaeus resonemang ("Patienter är inte texter men de är talande, tänkande, kännande individer som är inbäddade i mellan-mänskliga sammanhang"... "I 'behandlingen kan man fortfarande bokstavligen höra handen, den kunniga, övade handen, som känner sig fram över vävnaden och förstår." – och av samtalet, i första hand det samtal där läkare och patient helt enkelt möts människa mot människa och där patienten för en stund får glömma att hon är patient.) låter som om läkaren av ren godhet sänker sig till patientens nivå. Detta bör man ha lärt sig på dagis — kan man det inte när man börjar läsa medicin är jag rädd för att det är för sent.
Det är föresten inte bara vårdpersonal som ska visa patienten respekt — patienterna måste också hålla i minnet att personalen är "människor inte texter men de är talande, tänkande, kännande individer som är inbäddade i mellan-mänskliga sammanhang."
Det är länge sedan jag läste Munthe — jag har en känsla av att jag då inte fann honom odelat sympatisk, men jag minns inte att han så oförblommerat visade sitt förakt för patienterna. Ett förhållningssätt som man tyvärr fortfarande möter då och då.
Jag kan inte förneka "att det kan finnas sjuka som inte nödvändigtvis vill bli friska, det vill säga sjuka för vilka själva sjukdomen är det som ger sammanhang och mening i tillvaron" men här är man ute på murken is. De flesta av oss är nog lite för snabba när det gäller att döma, och fördöma våra medmänniskor.
Vi lever i ett samhälle där det är fint att ha cancer men där man får skylla sig själv om man råkar få en mer oglamorös sjukdom — för att inte tala om alla som inbillar sig att de har fibro eller ME!
Får mig att tänka på den roliga historien: "Kapten, simulanten dog i natt".
Alltför många "simulanter" har hunnit dö innan man kliniskt och objektivt förstått att de verkligen led av "en riktig sjukdom". (Med Mattas tonfall).

Läsning

Flera av mina vänner har sagt att du måste läsa “Tisdagana med Morrie”. Nu är jag ju så’n att om någon säger att jag måste läsa en viss bok så gör jag det i nio fall av tio inte. Ibland kan det vara dumt – efter tio eller tjugo år råkar jag på boken och undrar varför jag inte läst den förr. Fast för det mesta är det nog tvärt om – jag är glad att jag inte ödslat tid på den.
“Tisdagana med Morrie” är en så’n “du-måste-läsa-bok”. Men den fanns på bibban och jag tog den i fall att…
Och vad ska jag då säga. En stunds god och tänkvärd läsning – men enastående, nej.
Visst är det en bok som får en att tänka – men egentligen inga nya tankar. Den föder inte heller några nya tankar, snarare bekräftar det en del tänka tankar – och natur-ligtvis håller jag med om allt – nästan allt – Morrie säger.
Men jag kan inte frigöra mig från att författaren är en uppblåst liten människa. Får se’n veta av Patricia att han är Bush-anhängare och påskyndare av Irak kriget.




Jag försöker att läsa en artikel. Kommer till rad tre – vad är det jag läser. Börjar om. Kommer till rad fem – förstår inte vad jag läser. Går och lägger mig. Nästa dag börjar jag från början, igen.
Fjärde dagen kommer jag igenom artikeln. Den var inte svår.

När jag som barn lånade böcker, valde jag i första hand tjocka böcker – var texten dessutom liten, så var valet givet.
Jag räknade orden i artikeln som tog mig fyra dagar att läsa.
Den hade 492 ord.






Alla åren i vården tyx ha påverkat Kerstins hörsel. Jag berättade vilka böcker jag lånat. Hon tyckte att ”Valfrihet och jäklighet i vården” lät intressant!

Jag vill ju gärna tro att efter alla år i vården så ska jag blivit så van, eller ska jag säga härdad – sensibiliserad kanske – att jag inte längre ska bli besviken på dess brister. Men så fungerar det tyvärr inte. Det gör lika ont nu, som för tio år sedan att bli sviken.

So many come to the sickroom thinking of themselves as men
of sience fighting disease and not as healers with a little
knowledge helping nature to get a sick man well.
Auckland Geddes

Det finns gott om trevliga läkare, förmodligen en hel del skickliga läkare och en handfull som har god empatisk förmåga – men kombinationen trevlig, skicklig och empatisk är ytterst sällsynt. Jag kan räkna alla dem jag träffat på ena handens tumme.
Och ännu har jag inte träffat någon jag litar på.

I suppose one has a greater sense of intellectual degration after
an interview with a doctor than from any other human experience.
Andy Roony


Hälsa är fördragbart lidande.
Kathy Ericsson

Man kan ju fråga sig hur mycket lidande den goda professorn varit utsatt för. Som jag sagt så många gånger förr så orkar man alltid lite till – och vad är valet? Menar hon att när suicid är det enda alternativet så har jag uppnått ohälsa?

Han ser lite handfallen ut läkargossen (inte särskilt ovanligt) undrar om nalle varit så obetänksam att han skaffat sig en krämpa som inte står i de medicinska läroböckerna.

Only the mediocre man is always at his best.
S. Maugham

Ja, medioker är jag då rakt inte – i alla fall inte om detta är kriteriet.

WHY WORRY?

Why worry, you are either ill or well,
If you are well you have nothing to worry about,
If you are ill you will either get better or die.
If you die you will either go to heaven or hell.
If you go to heaven you have nothing to worry about,
If you go to hell, you will be so busy greeting old friends
You will not have time to worry, so, why worry?

anonym - åtmistone för mig okänd författare

Vita skyar

…vita skyar vandra som lyckliga tankar och allt är stilla…
J. Fridegård

Vilken dag! Sitter i skuggan och njuter av livet och av tornseglarna.
Undrar hur gammal en tornseglare kan bli – är det samma par som återvänder till vårt hus varje sommar – i så fall, vad händer när de dör – är våra takpannor ett fideikommiss?

Den som ombesörjer vädret över Udden har uppenbarligen inte lyssnat på väderleksrapporten – vi har oändligt mycket mer sommarväder än vad SMHI utlovat.
Sitter på trappen och har det så gott medan jag filosoferar över livet. Jag tror att det enda jag verkligen saknar är den glada förväntan man känner inför något roligt. Jag planerar ju nästan aldrig något roligt eftersom jag så sällan kan genomföra det. Och de gånger jag verkligen står inför något undrar jag ju alltid om jag klarar det. För det mesta klarar jag det jag planerat – men det blir kanske inte alltid så roligt som jag hade hoppats eftersom jag för det mesta bara har energi till första hälften av det mesta.

Så är då det första halvåret i det närmaste ett minne blott. Märkligt.

Ännu en ljuvlig sommardag som inte väderleksrapporten visste om i förväg. Den svenska sommaren i sin prydno. När man som jag har ett helt liv med lyckliga somrar att se tillbaka på är sommaren så mycket mer än en årstid. Jag kan sitta här på min kökstrapp och dra i en sommartråd och så förflyttas jag i tid och rum. Och även om jag inte ägnar mig åt nostalgiska tids resor så finns alla dessa somrar i mig – de finns där som ett tryggt och soligt landskap där jag alltid kan hämta kraft.

Grunnar också över ännu en artikel om att leva med cancer (DN).
Cancerpatienter har det ju många gånger bättre förspänt än andra patientgrupper. Man lär i undersökningar ha kommit fram till att deras livskvalitet (ett djäkla ord) är många gånger högre än till exempel fibro patienternas.

Insight doesn't happen often on the click of the moment,

like a lucky snapshot, but comes in its own time and more

slowly and from nowhere but within.
Eurdora Welty

Over the teacups

What I have been saying of repetitions leads me into a train of reflections like which I think many readers will find something in their own mental history. The area of consciousness is covered by layers of habitual thoughts, as a sea-beach is covered with wave" worn, rounded pebbles, shaped, smoothed, and polished by long attrition against each other. These thoughts remain very much the same from day to day, even from week to week; and as we grow older, from month to month, and from year to year. The tides of wakening consciousness roll in upon them daily as we un­close our eyelids, and keep up the gentIe movement and murmur of ordinary mental respiration until we close them again in slum­ber. When we think we are thinking. We are for the most part only listening to the sound of attrition between these inert elements of our intelligence. They shift their places a little, they change their relations to each other, they roll over and turn up new sur­faces. Now and then a new fragment is cast in among them, to be worn and rounded and take its place with the others, but the pebbled floor of consciousness is almost as stationary as the pavement of a city thoroughfare.

From "Over the Teacups" by Oliver Wendell Holmes (1891)















”Over the Teacups” kommer för alltid att hänga ihop med den dagen jag träffade en läkare som var beredd att gå till besväret att sätta sig in i mitt fall.
Jag vågar nästan inte tro att det är sant – jag avvaktar med glädje yttringarna tills jag vet mer. (Så här efteråt kan jag ju konstatera att min misstro var berättigad.)

Under tiden har jag börjat plocka bland mina småstenar – i sanning väl polerade.

Ja, kanske är alla tankar redan tänkta (visst har jag skrivit om det förr – men var?) men kanske kan jag en vacker dag få till en ny knorr på en gammal tanke.

Känner nu när jag gör mig redo att dyka ned i vad som varit, att det sker under ett visst motstånd. Inte själsliga kval – nej, det är mer som en oändlig trötthet. Bara tanken på att sortera tankarna, att kunna redovisa vad som varit – utan att flyta ut och utan att hoppa över hälften – känns nästan, men bara nästan, oöverstigligt.
Men så finns där också den stora glädjen och djupa tacksamheten över att kanske få hjälp – kanske få någon att luta sig emot.
Och den enorma glädjen att få dela denna glädje med alla dem som dagligen håller mig i ljuset. Och som så länge hoppats att jag ska finna en eskulap.

En av fördelarna med att vara läkarlös är ju att jag inte behöver översätta icke-verbala känslor och inre bilder till vedertagen svenska.
Men trots allt gläder jag mig åt att få göra det nu!

To put it in perfectly plain language he was what I would describe as an old dodder. I have had too much experience of life to believe in the infallibility of doctors. Some of them are clever men and some of them are not, and half the time the best of them don’t know what is the matter with you. I have no truck with doctors and their medicine myself.
Agatha Christie
The Thumb Mark of St. Peter


Tankar till salu,
kom och köp
nya tanka, gamla tankar,
välbetänkta, obetänkta,
tanklösa, taktlösa –
alla sorters tankar;
ädla tankar
och billiga tankar.
Välj, bara välj!
en sentimental tanke
eller – en ekivok tanke?
Valet är ditt.
En klok tanke en god tanke.
Köp två, betala för en.
Alla otänkta tankar kommer i presentförpackning.




Tittar på magnolian – löven faller – nästan tungt- till marken, de faller rakt ned och blir liggande. Precis som tankarna gör ibland – faller till marken utan att leda någonstans. Andra gånger far tankarna runt som löv i en höststorm. Det leder inte heller någonstans. Kanske ska både tankar och löv förmultna innan det kan spira något nytt ur dem.