Två av mina besökare har funderingar kring portar och pumpar. Jag talar alltså om att leva med en port-à-cath och att själv administrera droppen med hjälp av en pump i stället för att gå omkring med en dropp-ställning.
Både Carina och Birgitta, som bett mig skriva om detta, har tydligen haft problem med att få svar på sina frågor från vårdpersonalen. Det är upprörande men tyvärr rätt vanligt. Själv fick jag kämpa för att få sköta allt själv – och länge var jag tjudrad vid en droppställning innan jag fick min pump.
Byråkratin först, för att få en pump gäller det att ha en läkare som inser hur viktigt det är att slippa sitta fast vid en stolpe, och som skriver en rekvisition. Det är dyra grejor – men med tanke på att jag klarar mig helt på egen hand så blir det ändå billigare för vården i längden.
Första gången man använder pumpen behöver man hjälp med att programmera den, manualen är inte alldeles enkel att förstå, och den måste ju anpassas till medicineringen. Man måste alltså ha en sjuksköterska att vända sig till – men jag anta'r att ni båda hör till ett palliativt team.
Att sätta droppet är enkelt – bry er inte om att många inom vården hävdar att man inte kan göra det själv! Man måste inte alls ligga ner, jag står framför en spegel, det går utmärkt!
Men även här måste en sköterska lära ut hur man gör – och se till att man gör rätt.
Det som jag tycker är jobbigast är att se till att jag alltid har allt material hemma som krävs – det är en del del småplock att tänka på och det gäller att ha framförhållning, eftersom det kan haka upp sig med leveranser.
Kan det gå snett? Ja, det kan det. Portar kan strula, jag hade en del problem med min första port. Men alla små problem vägs upp av att slippa anlita vården och att kunna röra sig fritt också när jag har dropp. Även om jag försöker att hålla mig hemma och någorlunda stilla när jag har dropp så kan jag ge mig ut på vift med pumpen i sin ryggsäck – jag har ännu inte blivit tagen för själmordsbombare. Pumpen surrar ju lite diskret och så syns ju slangen, så det händer att folk frågar vad jag har i ryggsäcken. Att köra den på natten är kanske det bästa – då har man inga som helst problem med den. Fast det är ju inte alltid det räcker.
Både Carina och Birgitta, som bett mig skriva om detta, har tydligen haft problem med att få svar på sina frågor från vårdpersonalen. Det är upprörande men tyvärr rätt vanligt. Själv fick jag kämpa för att få sköta allt själv – och länge var jag tjudrad vid en droppställning innan jag fick min pump.
Byråkratin först, för att få en pump gäller det att ha en läkare som inser hur viktigt det är att slippa sitta fast vid en stolpe, och som skriver en rekvisition. Det är dyra grejor – men med tanke på att jag klarar mig helt på egen hand så blir det ändå billigare för vården i längden.
Första gången man använder pumpen behöver man hjälp med att programmera den, manualen är inte alldeles enkel att förstå, och den måste ju anpassas till medicineringen. Man måste alltså ha en sjuksköterska att vända sig till – men jag anta'r att ni båda hör till ett palliativt team.
Att sätta droppet är enkelt – bry er inte om att många inom vården hävdar att man inte kan göra det själv! Man måste inte alls ligga ner, jag står framför en spegel, det går utmärkt!
Men även här måste en sköterska lära ut hur man gör – och se till att man gör rätt.
Det som jag tycker är jobbigast är att se till att jag alltid har allt material hemma som krävs – det är en del del småplock att tänka på och det gäller att ha framförhållning, eftersom det kan haka upp sig med leveranser.
Kan det gå snett? Ja, det kan det. Portar kan strula, jag hade en del problem med min första port. Men alla små problem vägs upp av att slippa anlita vården och att kunna röra sig fritt också när jag har dropp. Även om jag försöker att hålla mig hemma och någorlunda stilla när jag har dropp så kan jag ge mig ut på vift med pumpen i sin ryggsäck – jag har ännu inte blivit tagen för själmordsbombare. Pumpen surrar ju lite diskret och så syns ju slangen, så det händer att folk frågar vad jag har i ryggsäcken. Att köra den på natten är kanske det bästa – då har man inga som helst problem med den. Fast det är ju inte alltid det räcker.
4 kommentarer:
Det är konstigt hur det har blivit...Allt det som man tog för givet med hjälp från olika instanser har nästan blivit en klassfråga!
Att vara gammal o ensam har blivit en skam,o är man dessutom sjuk,vem kommer till undsättning då?
När inte ens försäkringskassan längre tror på läkarna,då är världen ur led!
Detta kämpar jag ettrigt emot varje tillfälle jag får...
Allt gott till dig o dina mycket läsvärda inlägg!
Kram!
Tack Ingmarie,
Ja, den sjuka vården är sannerligen ett sorgligt kapitel! Det är upprörande hur man behandlar gamla och sjuka. Men det är ju en gammal sanning att man måste vara mycket frisk för att orka vara sjuk. Det värsta är nog maktlösheten.
Ändå har vi det så bra om vi jämför med andra länder.
kram,
Margaretha
Intressant läsning! Det skulle vara roligt att få veta mer om din vardag och hur du hanterar din sjukdom. Jag är inte säker på om det är cancer och något annat eller bara cancer. Men om du varit sjuk länge, som det låter som, så har du kanske råd och tips till oss som hamnat i den situationen senare.
Jag väntar fortfarande på en diagnos, även om jag vet en del så är det jobbigt att inte veta precis och inte veta något om framtiden.
hälsningar/Lena
Skicka en kommentar