Det värsta är nog när man börjar tvivla på sig själv — på det egna omdömet. Jag kanske inte är så trött, tänk om jag bara är en lat arbetsskygg individ.
Även om jag rent intellektuellt vet att så inte är fallet — även om både vänner och läkare säger att de tror på mig (och det är inte tomma ord) så finns tanken där som en blåsa på tungan.
Då när det är som värst är det en befrielse att möta Gro. Gro som vet hur jag mår innan jag säger något. Gro som inte kräver svar när jag inte orkar tala. Gro som säger att hon sällan sett någon med så lite energi som jag. Då plötsligt börjar jag tro att jag är trött.

Wovon man nich spechen kann, darüber muß man schweigen.
000000000000000000 Ludwig Wittgenstein