Visst FÅR man sörja sitt bröst – men man MÅSTE inte göra det!
Ibland känns balansgången svår när jag talar med vänner som undra om jag inte har ångest – om det inte är svårt – om, om… Vänner som känner sig drabbade av sin cancer. Jag vill inte – kan inte för-ringa deras känslor.
Jag försöker förklara att cancern har inte för ett ögonblick besvärat mig, medan Törnrosa syndromet dagligen och stundligen gör sig påmint. För mig känns det mest absurt att cancern som inte gjort mig illa – inte ännu, i alla fall – får en sådan uppmärk-samhet, medan Törnrosa syndromet helt negligeras.
Nu är det ju så här i livet att ska man hamna på sjuk-hus så ska man se till att man har en rejäl och vanlig sjukdom, som alla har hört talas om och som man vet hur man ska handskas med. Och där passar bröst-cancer väl in. Här finns kunskap och färdiga behand-lingsplaner – och i och med att personalen vet med sig att den gör allt som man kan göra, så finns det utrymme för medmänsklighet. De mer suspekta sjukdomarna ger förmodligen vårdgivaren dåligt samvete och en känsla av otillräcklighet – och man orkar inte ens vara mänsklig.
Jag försöker förklara att cancern har inte för ett ögonblick besvärat mig, medan Törnrosa syndromet dagligen och stundligen gör sig påmint. För mig känns det mest absurt att cancern som inte gjort mig illa – inte ännu, i alla fall – får en sådan uppmärk-samhet, medan Törnrosa syndromet helt negligeras.
Nu är det ju så här i livet att ska man hamna på sjuk-hus så ska man se till att man har en rejäl och vanlig sjukdom, som alla har hört talas om och som man vet hur man ska handskas med. Och där passar bröst-cancer väl in. Här finns kunskap och färdiga behand-lingsplaner – och i och med att personalen vet med sig att den gör allt som man kan göra, så finns det utrymme för medmänsklighet. De mer suspekta sjukdomarna ger förmodligen vårdgivaren dåligt samvete och en känsla av otillräcklighet – och man orkar inte ens vara mänsklig.
Åren har lärt mig att sjukvården är en enda lång hinderlöpning. Men när det gäller cancervården känns det mer som en mycket lång tipspromenad. Det är imponerande att man kan tänja ut så mycket på behandlingen! Eller rättare sagt det som föregår behandlingen.
3 januari – återbesök på kirurgen
21 januari – sjukgymnast i Norrby, tog fem minuter (och en dryg timmes resa enkel väg)
28 januari – besök på onkologen
18 februari – besök på strål inför strålningen
Och så ska jag tillbaka till strål den 7 mars för att se om min topografi överens-stämmer med deras karta av mig. Förhoppningsvis börjar så strålningen den 11 mars.
Det känns understundom segt!
Jag tänker ofta på Birgitta. Minns med glädje vår korta vänskap. Hör för mitt inre öra hur hon på oskrivbar stockholmska sa’: ”Cancer är en jävligt bra sjukdom att ha”. Så värst bra slutade det ju inte för henne – eller var det det, det gjorde?
Jag förstår ännu bättre nu, än då vad hon menade – och önskar bara att även icke cancersjuka patienter, fick ett lika gott bemötande!
Men även här brister det – fast åt andra hållet, så att säga. Patienter med cancerdiagnos förutsätts vara skärrad och i akut behov av en axel att gråta ut mot.
Y
”Frågan är: vilken hållning till lidande,
sjukdom och död är den riktiga?
Eller snarare: vilka hållningar
är de riktiga?”
......................................... Per Sundström
......................................... Per Sundström
Y
Det förefaller som om vårdpersonalen bara har en hållning i dessa frågor. Kanske grundad på varje vårdande individs personliga förhållande till lidande, död och sjukdom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar