Sairey Gamp

”Jag är sjukvakterskan från Kingsgate Street” sade hon, ”väl känd af sköterskan mrs Prig, den bästa och hyggligaste varelse man kan tänka sig. Hur är det med den stackars herrn i afton? Men om det också inte är bättre med honom, så är det ju inte annat än hvad man kunde vänta sig och måste vara förberedd på. Många dussin gånger, min fru” – här neg hon för värdinnan – ”ha mrs Prig och jag turat om att vaka hos sjuka personer, så att den ena gått när den andra ha kommit. Vi känna hvarandras sätt och skänka ofta lindring der det inte lyckats för andra. Våra anspråk äro inte stora” – härvid vände hon sig mot John – ”i förhållande till de tunga pligter vi ha att sköta. Om vi kunde ställa dessa efter våra önskningar, skulle de vara lätt betalta.”
-- -- -- --
Mrs Prig var af samma kroppsbyggnad som mrs Gamp, men icke så fet, och hennes röst var djupare och liknade mera en karls. Derjemte hade hon skägg.
”Jag trodde nästan inte att ni skulle komma!” sade mrs Prig med en viss missbelåtenhet.
”Det ska bli ärligt ersatt i morgon”, svarade mrs Gamp, ”men jag var tvungen att först hemta mina saker.”
Hon hade redan med tecken börjat att med tecken förfråga sig om den sjukes tillstånd och om han kunde höra dem – ty det stod en skärm framför sängen – då mrs Prig lugnade henne i detta afseende.
”Åh” sade hon högt, han är stilla nog, men från sina sinnen. Ni kan säga allt hvad ni vill”.
”Har ni någonting att säga mig innan ni går. Kära väninna?” frågade mrs Gamp, i det hon lade sitt bylte ifrån sig innanför dörren och såg vänligt på sin kamrat.
”Den rökta laxen”, svarade mrs Prig, ”är alldeles utmärkt, den kan jag verkligen rekommendera er. Men rör inte vid köttet, ty det har en bismak. Dricksvarorna äro allesamman goda.”
”Medikamenterna och de andra sakerna stå på kommoden och kaminkransen”. Sade mrs Prig i förbigående. ”Sin hafresoppa fick han sista gången klockan sju. Länstolen är inte mjuk nog; ni behöfver hans kudde.”
-- -- -- --
Sålunda fortfor hon med sina betraktelser till dess hennes glas var tömdt, och derpå gaf hon den sjuke hans medikamenter, på det enkla sätt att hon klämde ihop luftstrupen på honom, till dess han gapade, och derpå hällde dem i honom.
”Men jag hade så när glömt kudden!” sade mrs Gamp, i det hon drog den undan hans hufvud. ”Se så, nu har han det så beqvämt, som han någonsin kan önska sig, och nu vill jag också göra det så beqvämt åt mig som jag möjligen kan.”
Ur Martin Chuzzlewit af Charles Dickens

I sanningens namn har jag aldrig råkat på Sara Gamp på ett sjukhus – men besläktade själar finns det tyvärr. Nog är det rätt gampigt att lämna en patient på golvet, i en korridor i närmare en timme – eller äta sin julmiddag innan man tappar en patient.

Har försökt att dra mig till minnes litterära sjuklingar. Kommer inte på så värst många. Det som slår mig är att de antingen är unga, vackra och tappra kvinnor som bär sitt lidande med ett vemodigt leende – eller också är det medelålders hysteriska kvinnor som lagt sig till sängs för att få uppmärksamhet. Yttringar av den konst-närliga friheten kan jag tro. Det vanliga vardagliga är inte lika roligt att skildra – inte lika enkelt heller.

De målande konstnärerna väljer också gärna det patetiska och hjärteknipande. Det finns väl ett otal målningar som heter konvalescenten, Jenny Nyströms till exempel (filten är snygg). Fast då tycker jag bättre om Helen Schjerfbecks målning med samma namn.

Och vem kan motstå Ernst Josephsons "La joie de vivre" ? Jag kan det inte.

Ernst Josephson Brehat

1886 hade Josephson fått nog av Paris och storstadslivet. Han slog sig ned på den franska landsbygden och det sista året, innan mentalsjukdomen bröt ut på sommaren 1888, tillbringade han på klippön Bréhat utanför Bretagnes kust. Därifrån berättade han i ett brev:

"Jag håller på att måla en tavla som föreställer en lam gubbe, som ligger i sängen med en bit illustrerad Parisertidning i hand och skrattar av hjärtans grund. Hans gumma sitter bredvid, en bit av ett pojkhuvud bakom tidningen och en flicka vid sängfåtterna. Jag såg hela scenen när jag händelsevis kom

Den solstråle som efter en regnskur sken in i gubbens, postbudet Tangys kammare har, påpekar Erik Blomberg, blivit till tavlans huvudmotiv - sollju­set i dess möte med denna andra ljuskälla, la joie de vivre, livsglädjen som blommar malgré tout, i trots av allt elände, alla fysiska och psykiska lidanden. Det var säkert en grundupplevelse får den nu mänskligt isolerade och tidvis djupt deprimerade målaren. Och med ljusets och färgens hjälp har han lyckats förvandla ett ordinärt motiv ur de strävsamma lantbornas vardag till en stilla hymn tilllivet. Att, såsom P.-O. Zennström, i stället tolka tavlans från en Zola-roman lånade titel som bitter ironi förefaller stämma mindre väl med Josephsons natur .

I varje fall har här, med Blombergs ord, den realistiska iakttagelsen glidit över "i något annat, en färgrytm, ett ljusspel". 80-talets naturnärhet håller på att övergå i 90-talets uttryckskonst.

Pontus Grate