På sjuan

Så hamnar jag på avdelning 7 och ska dela rum med en liten tant som sätter på TV:n, något gräsligt amerikanskt – och se’n tittar hon inte!
Jag ber om antifoner och får eget rum! Det kallar jag omtanke.
Ska det nödvändigtvis finnas en TV i varje rum så får man väl göra som i U.S.A. (där varje säng har en TV) – se till att ljudet går via individuella lurar.
Nu kan jag inte för mitt liv förstå varför man inte kan klara sig utan TV en tid. Betraktar man det som ångestdämpande medel är det förståss billigare än med mer personal.
I övrigt får jag säga att det fyllde mig med glädje att vara på en avdelning med så god atmosfär. Jag fick en känsla av att personalen var mycket lyhörd – hade jag haft behov av att prata eller gråta hade jag nog bara behövt antyda det, och någon hade slagit sig ned hos mig.

SÅ JAG LETAT I GRÄSET
I HALLONBACKEN,

MEN JAG FINNER INTE NYCKELN

Att hitta ett förhållningssätt till sin ohälsa är svårt – men att hitta, inte ett, utan många förhållningssätt till sina vårdgivare (om man har lyckats införskaffa dylika) är ännu svårare. Jag använder mig av det fåniga begreppet vårdgivare – inte därför att det är bra, men därför att det framkallar en tämligen korrekt bild av vad jag menar, hos de allra flesta människor. Vård är i regel det minsta de ger – har man tur är personerna i fråga vänliga och skadar inte patienten.
Vad jag finner svårt efter att ha bråkats, skäktas och häcklats under många år, av den så kallade vården, är att lita till mig själv. Det vill till att man har långa starka fibrer för att klara det.
Om jag upptäcker att jag har grönt blod, ett hjärta som går baklänges och att jag får värk i vänster armbåge varje gång jag har brist på fenyletylamin är sannolikheten för att jag ska våga hävda det liten. Den professionella nedlåtenhet man ofta möts av är svårare att acceptera än krämporna.
Mitt första kriterium på en god läkare är att man ska kunna ställa vilka dumma frågor som helst utan att känna sig dum. Det är sällan man kan det.

I suppose one has a greater sense

of intellectual degradation after an

interview with a doctor than from

any human experience.

............................. Alice James

Att man ska tala om för sin läkare hur man mår kan ju tyckas som en självklarhet – och förmodligen gör jag det om jag bryter benet eller har lunginflammation. Men för den som under en längre tid levt med grönt blod och andra obskyra åkommor är det långt ifrån självklart.
Som jag ser det finns det tre vägar att gå.
Väg nummer ett – den jag redan berört, och den jag önskar att jag orkade gå – att framhärda som den obekväma patienten. Det svåra ligger inte i att vara obekväm utan snarare i att trots försäkringar om att man inte kan må som man mår, tro på sig själv och komma dragande med sitt gröna blod.
Väg nummer 2 är den enklaste vägen – och den jag vägrar att följa. Då ger man helt simpelt de svaren vårdgivaren vill ha.
Det tredje alternativet är en kompromiss, att ge väl valda, lättsmälta delar av problematiken vid lämpliga tillfällen. Nu är det ju tyvärr ont om lämpliga tillfällen inom vården vilket aktualiserar det gamla familjeskämtet att jag borde söka veterinär.

DEN FRISKE HAR TUSEN ÖNSKNINGAR — DEN SJUKE BARA EN.

En av otaliga klyschor, som är så korkad att bara en frisk kan komma på att säga det! Tänk om folk kunde avstå ifrån att uttala sig om sådan de inte vet ett smack om.
Tror friska människor verkligen att de sjuka är en annan ras, som slutar att önsketänka och fantisera bara för att de är sjuka?
Ett annat hurtfriskt tanklöst uttalande som fått mig att ryta till några gånger är:

HAR MAN BARA HÄLSAN, HAR MAN ALLT.

Livet vore bra torftigt om hälsan vore det enda som räknades!

You don't get to choose how you're going

to die, or when. You can only decide how

you're going to live now.
....................... Joan Baez