The peasantest things in the world are
pleasant thoughts,and the great art of life
is to have as many of them as possible.
.............................. Montaigne
.............................. Montaigne
Sömnlösa nätter är utmärkta att hänge sig åt glada minnen.
Det första minnet som dyker upp är, naturligt nog, av lilla Mimmi. Mimmi som berättade om gumman som hade “katatarr i prystet”. Därifrån är steget inte långt till alla glada jular i Norr.
Senast jag var lika dålig var för tolv år sedan, när jag var i Edinburgh. En sådan säng som det sjukhuset tillhandahöll, trodde jag bara existerade i skämtteckningarnas värld.
Småler varje gång mitt inre öra hör hur sjuksköterskan sa’: I have orrderred a vegetarrian tea forr you.
Önskar att jag nu som då, hade en sjukgymnast som kom och bankade mig.
Och att åka med Pat och hennes vän – en man i 80-års åldern, alltid klädd i kilt – genom Edinburgh i rusningstrafik. Dessa båda skottar reciterade Burns och tittade mer på mig än på trafiken (också Pat som körde). De häpnade över att jag förstod de ålderdomlig skotska uttrycken. Först tänkte jag låta dem tro att jag är ett språkgeni, men sanningen tog över och jag talade om att dessa uttryck ligger mycket nära skandinaviskan.
De söta tjejerna kommer med glass när febern stiger. När jag var fem år och hade befriats från den adenoida vegetationen, fick jag också glass varje dag. Då var inte glass vardagsmat, en av Gretas elever köpte glass i en glasskiosk på Skånegatan – mellan Nytorget och Renstiernas gata – så god den glassen var! Bägare med vaniljglass och hela jordgubbar.
En morgon när Anders och jag kom till barnkrubban, fanns ett anslag på dörren med en lista på barn som inte fick gå in – jag var ett av dem. Det hade tagits prover, i svalget tror jag, och några av oss skulle hållas isolerade ett tag. Tror inte av vi var så många, fem eller sex kanske. Så värst mycket av den tiden minns jag inte – när jag tänker tillbaka har jag en känsla av att vi låg på våra tältsängar hela tiden. Det låter inte så troligt eftersom vi inte var sjuka, men det är vad jag minns. En dag kommer en av tanterna från vår avdelning in för att hälsa på oss. Hon frågar hur det står till med basiluskerna. Det ordet hade jag aldrig hört förut, när jag kom hem fick jag lov att fråga Greta vad det betydde. Kruxet var bara att jag glömt ordet – det lät som basker, sa’ jag, och min verbala moder förstod och förklarade.
Jag minns ofta tillfället när jag lärde mig ett nytt ord. Sölkorv lärde jag mig också på krubban. En av tanterna sa’ åt sölkorvarna längst bak i “ormen” att skynda sig. Förmodligen var ordet nytt för de flesta av oss, för vi tyckte att det var omåttligt roligt.
Tillbaka till isoleringen, förmodligen hade vi en aning långtråkigt för veckans clou var när en av pojkarna – Björn tror jag han hette – slängde ut sin sko genom fönstret. Det stängda fönstret.
I hela mitt liv har jag varit omgiven av fantastiska människor – både inom familj och vänkrets, men också när det gäller läkare och tandläkare. Jag tyckte det var roligt att gå till tandläkaren eftersom han alltid lagade min dockas tänder först! Och Rimér, vår öron, näsa hals läkare blåste alltid i dockans öron innan han tog sig an mina, och jag fick säga pepparkaka. Med sådana goda erfarenheter blir ett barn inte rädd för läkare – och jag kan förstå nu att det var därför jag fick vänta till sist när barnkrubban hade läkarundersökning. Men jag minns hur även jag började fundera på om jag skulle börja gråta när vi bara var två barn kvar i väntrummet. Alla de andra hade varit inne hos läkaren, många av dem, ledsna och arga. Den andra flickan som fortfarande väntade, satt i en av tanternas knä och storgrät. Och just då när jag bestämde mig för att det var på sin plats att gråta, sa’ tanten: “titta på Em så duktig hon är som inte gråter”, (undrar om den andra ungen började hata mig efter den betan!). Då kunde jag ju inte gärna sätta igång med att gråta!
Hur förolämpad blev jag inte när läkaren lyssnade på mina luftrör och lungor och sa’ att jag lät som en gammal rostig plåtburk!
Ja den käre Rimér, han sjukskrev Greta när jag var sjuk. På den tiden fanns det inget som hette vård av sjukt barn.
Önskar att jag nu som då, hade en sjukgymnast som kom och bankade mig.
Och att åka med Pat och hennes vän – en man i 80-års åldern, alltid klädd i kilt – genom Edinburgh i rusningstrafik. Dessa båda skottar reciterade Burns och tittade mer på mig än på trafiken (också Pat som körde). De häpnade över att jag förstod de ålderdomlig skotska uttrycken. Först tänkte jag låta dem tro att jag är ett språkgeni, men sanningen tog över och jag talade om att dessa uttryck ligger mycket nära skandinaviskan.
De söta tjejerna kommer med glass när febern stiger. När jag var fem år och hade befriats från den adenoida vegetationen, fick jag också glass varje dag. Då var inte glass vardagsmat, en av Gretas elever köpte glass i en glasskiosk på Skånegatan – mellan Nytorget och Renstiernas gata – så god den glassen var! Bägare med vaniljglass och hela jordgubbar.
En morgon när Anders och jag kom till barnkrubban, fanns ett anslag på dörren med en lista på barn som inte fick gå in – jag var ett av dem. Det hade tagits prover, i svalget tror jag, och några av oss skulle hållas isolerade ett tag. Tror inte av vi var så många, fem eller sex kanske. Så värst mycket av den tiden minns jag inte – när jag tänker tillbaka har jag en känsla av att vi låg på våra tältsängar hela tiden. Det låter inte så troligt eftersom vi inte var sjuka, men det är vad jag minns. En dag kommer en av tanterna från vår avdelning in för att hälsa på oss. Hon frågar hur det står till med basiluskerna. Det ordet hade jag aldrig hört förut, när jag kom hem fick jag lov att fråga Greta vad det betydde. Kruxet var bara att jag glömt ordet – det lät som basker, sa’ jag, och min verbala moder förstod och förklarade.Jag minns ofta tillfället när jag lärde mig ett nytt ord. Sölkorv lärde jag mig också på krubban. En av tanterna sa’ åt sölkorvarna längst bak i “ormen” att skynda sig. Förmodligen var ordet nytt för de flesta av oss, för vi tyckte att det var omåttligt roligt.
Tillbaka till isoleringen, förmodligen hade vi en aning långtråkigt för veckans clou var när en av pojkarna – Björn tror jag han hette – slängde ut sin sko genom fönstret. Det stängda fönstret.
I hela mitt liv har jag varit omgiven av fantastiska människor – både inom familj och vänkrets, men också när det gäller läkare och tandläkare. Jag tyckte det var roligt att gå till tandläkaren eftersom han alltid lagade min dockas tänder först! Och Rimér, vår öron, näsa hals läkare blåste alltid i dockans öron innan han tog sig an mina, och jag fick säga pepparkaka. Med sådana goda erfarenheter blir ett barn inte rädd för läkare – och jag kan förstå nu att det var därför jag fick vänta till sist när barnkrubban hade läkarundersökning. Men jag minns hur även jag började fundera på om jag skulle börja gråta när vi bara var två barn kvar i väntrummet. Alla de andra hade varit inne hos läkaren, många av dem, ledsna och arga. Den andra flickan som fortfarande väntade, satt i en av tanternas knä och storgrät. Och just då när jag bestämde mig för att det var på sin plats att gråta, sa’ tanten: “titta på Em så duktig hon är som inte gråter”, (undrar om den andra ungen började hata mig efter den betan!). Då kunde jag ju inte gärna sätta igång med att gråta!Hur förolämpad blev jag inte när läkaren lyssnade på mina luftrör och lungor och sa’ att jag lät som en gammal rostig plåtburk!
Ja den käre Rimér, han sjukskrev Greta när jag var sjuk. På den tiden fanns det inget som hette vård av sjukt barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar