Ich gehe mit frieden und sorge nichts

“Det går för ett tag att hålla mig nere, tänkte hon, men jag är som en guttaperkaboll, som hålls under vatten; så fort jag får tillfälle, flyter jag upp igen.” Sidan 122

Tidens två sidor – den obefintliga och den mycket påtagliga – blir i högsta grad påtagliga när man läser biografier. Människans väsen, så oförändrad och tidsandan, så annorlunda.

Jag trodde att jag visste tämligen väl vilka böcker vi äger, även om jag långt ifrån läst dem alla. Men häromdagen fann jag “Laddat liv, Ida Norrby – personlighet och gärning” av Gertrud Löfgren-Norrby i bokhyllan. Varken Greta eller jag vet om den kommer från faster eller moster. Den är läst och har en del understrykningar. Understrykningarna är inte särskilt prydliga, vilket får mig att tro att boken inte kommer från faster. Å andra sidan berör ju boken ett område som låg nära fasters. Jag inser plötsligt att även hon måste ha tillhört pionjärerna inom den husliga ekonomin.

Familjeflickor hölls i Herrans tukt och förmaning – det var ju bara så. Stackars Ida fick finna sig i att Mamma Jane bestämde allt från inköp av kläder till yrkesval. Det som kanske är svårt för oss idag att smälta är hur hon fogar sig. Min rebelliska själ uppreser sig mot den fostran Ida fick – samtidigt funderar jag över om ungdomar i dag är lyckligare. Friare är de otvivelaktigt – men lyckligare? Vi har nog alla en tendens att skylla den inre turbulensen på yttre omständigheter.
Förnöjsamhet har blivit suspekt – men ibland undrar jag om inte ett kryddmått förnöjsamhet kan hjälpa oss på vägen. Förnöjsamhet är inte det samma som servilitet och underdånighet – jag tror snarare att det är en rustning som skyddar mig mot livets små förtretligheter och oväsentligheter.

"Dejlig er jorden, prägtig er Guds himmel", tonade det i hans inre. Att vara människa, det var just detta att medvetet förnimma både himmel och jord, ej endast det ena av dessa två, utan just föreningen av dem gjorde människolivet fulltonigt - himmel och jord - himmel och jord! Sidan 62

Tron – eller avsaknaden av tro är otvivelaktigt en av de stora skillnaderna. I vårt krav på total frihet ingår friheten att plocka ihop en religion som är anpassad efter oss – och efter det liv vi eftertraktar. Om vi ska anpassa oss till religionen så är vi ju inte längre fria.
Fria till – fria från? Det synes mig som man alltid talar om frihet från – frihet till är inte lika populärt.
Frihet att fly från sig själv – en högst orealistisk dröm, men ack så vanlig.
Friheten att möta sig själv, öga mot öga, att rannsaka sitt inre och att våga lyssna till de sanningar vi alla bär på.

Wo deine Freiheit andere verletzt, bist du nich frei.
................................ Vivekanda

Jag får gå min Don Quijotte-väg till slut. Varför jag går den – under skratt och gråt – det är min hemlighet. Sidan 283

Å, henne ska vi inte beklaga. Hon hör till de människor, som ta sig bättre ut, ju längre bort i tiden de komma. Sidan 286, om mamma Jane.

Ju mer begåvad en människa är, ju mer höjer hon sig över mängden, desto ensammare är hon. Ida måste ha varit fruktansvärt ensam. Sida 305

Fader Luther säger ungefär så här, och det stämmer också med vad du nyss sa: “Tre ting ska förvåna oss i himlen. För det första: de vi inte trodde oss finna ― äro där; för det andra: de vi trodde oss finna ― äro där inte; och för det tredje; de som vi minst väntade oss ― vi själva ― äro där”. Sidan 323

Ju mer jag läser ju mer fascineras jag av att allt redan är sagt. Kanske är det därför jag skyr alla böcker med osvikliga metoder att hitta sig själv – och därmed bli lycklig. Har ännu inte hittat en enda bok i den genren som inte verkat avslagen.
Luther citatet påminner mycket om ett citat av anonym författare:

I dreamed Death came the other night and Heaven's gate swung wide —
With kindly grace an Angel came and ushered me inside —
And there to my astonishiment stood f'olks I'd known on Earth — "
Some I judged and labled "unf'it" and "of' little worth
Words of' indignation came to my lips but never were set f'ree—
For every f'ace showed stunned surprise —
No one expected me....
..................... Author unknown